Världsrymden anfaller (1978)
Potent paranoia från en period helt olik vår egen…

– Det är ni som är de konstiga, det är jag som är normal.
Tydligen är det Joakim Thåström som skaldat ungefär så strax före senaste millennieskiftet. Erkänner att jag var tvungen att dubbelkolla i nätarkiven för att slå fast var det kom ifrån. Eller: Bara för att du är paranoid betyder det inte att de inte är ute efter dig. Som någon annan formulerat en ofta återanvänd devis. Och i den här filmen kan man till slut inte lita på någon, eller? Grundstoryn har filmats i några olika versioner och hela temat går igen i berättelse efter berättelse. Är människorna omkring dig som du trodde att du kände fortfarande de du kände?
Det börjar smygande. Hotet. Som inte alla uppfattar. Några av dem gör det, men tror de helt på sina egna instinkter eller ens sina egna ögons vittnesbörd? Fler och fler tycks i alla fall reagera på att personerna som är dem närmast har förvandlats, även om de är sig fullständigt lika utseendemässigt. Är det verkligen något som händer eller bara just paranoia?
När någon du litar på och har förtroende för börjar misstänka en konspiration – precis, det där ordet – är det dags att dra öronen åt sig eller i just i det här fallet fundera på om någonting faktiskt är väldigt, väldigt fel?Konspirationsteorier frodas som bekant och kan ställa till med påtagliga problem i vilken era som helst; men just sammansvärjningar, mystiska sammanhängande händelser som bildar ett mönster, är ofta lysande underlag i filmsammanhang. Inte minst under den period när den här filmen tillkom. En story som alltså filmats både förr och senare. Fröskidor är viktiga i sammanhanget.
Pods. Ordet upprepas ett par gånger i filmen, som tydligen bidragit till att göra begreppet ’pod people’ populärt efteråt.
Och är det någon skådespelare man automatiskt kan se framför sig i en film från den här eran, i den här genren, är det väl Donald Sutherland (1935-2024). En legendar med en sammantagen karriär som överskrider de flesta jämförbara titaners. En nyckelroll har även ”Star Trek”-bekantingen Leonard Nimoy (1931-2015) som doktor Kibner, psykolog och författare med visst renommé, en man som av omgivningen uppfattas vara en auktoritet och kan ha en lugnande inverkan i upprörda situationer. Såsom professionell i sitt gebit har han kanske rätt att uttrycka viss skepticism inför de uppgifter och allt mer osannolika hypoteser han börjar ställas inför. Men är han verkligen en del av lösningen i det här fallet eller är han rent av en del av problemet? Det är just det. Vem kan lita på vem?
Den gråa vardagligheten glider över i en annan sorts verklighet, inte nödvändigtvis mer färgglad. Men fantasieggande, på ett fascinerande och skrämmande sätt. Den dova ljudläggningen och de musikaliska illustrationerna väcker samma känslor som bildspråket och inte minst, de förstärker intrycken. Kan vi räkna med ett lyckligt slut på alltihop? Betänk att det här är en historia från en period när filmskapare inte tog för givet att deras uppdrag innebar att alltid vara uppmuntrande.
En åtminstone halvklassiker i sitt fack. Besläktad med alltifrån Hitchcocks ”Fåglarna” till ”Den siste mannen” med Charlton Heston. ”Amazing Grace” på säckpipor i slutskedet, i en förvriden dissonant version. Symboliskt i en film med mycket av den symboliska varan överhuvudtaget. Som (det känns väl nästan som en självklarhet) i grunden handlar om vad som gör människor till människor . Vad är medvetande och identitet och vad gör livet meningsfullt? ”The Matrix” är egentligen samma story i en annan förpackning. Och hur vet vi säkert att inte alla är förpackade i fröskidor redan nu?
© Johan Lindahl2025-03-29