Challengers (2024)
Frustration och förlösning på och kring tennisbanan
Är tennis en existentiell sport? Handlar det om en relation, en symbios mellan två spelare som utvecklas i kampen om att slå in flest bollar innanför sidlinjerna?
Är det också synonymt med personliga, intima relationer och finns det rentav en erotisk laddning i det som händer på banan? Något av den varan är det i alla fall som ska illustreras i ”Challengers”; ett triangeldrama där publiken förflyttas fram och tillbaka i tiden ett antal gånger, ibland mitt i bolldueller och med ständigt uppdykande parallellhandlingar i det förflutna och filmens nu. Så, som publik får vi pussla en hel del själva för att förstå vad det här egentligen handlar om, vad som är kärnan och varför det berättas så här.
I filmens nuläge försöker Tashi (Zendaya), före detta supertalang på damsidan, motivera sin make Art (Mike Faist) att komma upp i varv igen efter en svacka i karriären, vilken annars verkar ha varit framstående. Vi ser inte så mycket av just den segerbanan och hans framgångar utan framför allt vad som händer i anslutning till en utmanarmatch i ett mindre sammanhang mot Patrick (Josh O’Connor); hans före detta rival, träningskompis och i princip den närmaste vän han någonsin haft. Komplikationer har tillstött under vägen och filmens verkliga fokus är hur två superpolare, tätt sammanknutna med varandra under uppväxten med målet att bli stjärnor i samma sport, i samband med det gemensamma intresset för samma tjej – just det, Tashi – bryter med varandra under flera år för att sedan konfronteras på tennisplanen i en match som handlar om mer än bara game och set. Men hur hög är insatsen egentligen? Det blir kanske inte totalt uppenbarat förrän alldeles i slutskedet, när regissör Guadagnino verkligen levererar en klimaktisk upplösning där hans naturalistiska impulser och intensivt manifesterade fascination för slow motion och närbilder med drypande svett och dolska blickar i inte alltid så skön, men dock intresseväckande förening, ställs på sin spets.
Inledningsvis och kanske främst under första timmen är det frestande att fråga sig vart allting är på väg. Vad syftet är och vad filmen framför allt vill förmedla om relationer, extrem målmedvetenhet, psykologi samt inte minst ärlighet och öppenhet mellan vänner – liksom personer som är föremål för något mer än bara vänskap. Men när du väl kommit in i mönstret och inser att den frammanade förvirringen och ofrånkomliga tvetydigheten är en vital komponent i själva konceptet, så blir det i en betydelse nästan avslappnande. Det är så här filmen är tänkt att vara. Och den kommer att leda fram till någonting. Närgångna och emotionellt pendlande insatser av tre karismatiska unga skådespelare som fortfarande är unga men ändå etablerade och inga gröngölingar på scenen, är av nöden för den här filmen. Det krävs mycket av dem. Att kontrasterna ska framgå, samtidigt som det måste finnas en kemi och en övertygelse om att de faktiskt är olika men ändå dras till varandra. Och sedan av olika anledningar dras ifrån varandra.
Besatthet. Kan vara ett sätt att sammanfatta filmen i ett ord. Den där sjukliga inriktningen, envisheten och förmågan att skärma av allting annat vilken kanske krävs för dem som verkligen vill nå toppen inom ett område som elitidrott, gestaltas på ett personligt plan trovärdigt. Här finns troligen tvetydiga detaljer kring arrangemangen och annat som de mest inbitna tennisfansen lägger märke till, men som kanske inte är det viktigaste i sammanhanget. Själv har jag bara spelat tennis på mycket mild motionsnivå och aldrig utvecklat någon vettig teknik överhuvudtaget, med högst ojämna mellanrum mot bekanta som haft vett att hålla igen eller kanske i grunden legat på ungefär samma låga nivå som jag själv. Men det fanns en tid när vi svenskar var hyperintresserade av det här, det vill säga när det först kom en Björn Borg och sedan hans lärjungar som dominerade cirkusen ifråga under ett decennium, innan vi togs ner på jorden och landade i en verklighet där vi utgör en högst marginell nation i den globala tennisvärlden. Den sortens fixering och entusiasm som ett möte mellan Borg och McEnroe eller Edberg mot Becker kunde väcka är ändå något som man kan påminnas om av en film som ”Challengers”. Som i slutändan verkligen hittat sin egen röst och lämnar oss i ett inte helt klarlagt läge, men där ändå någonting verkar ha blivit förlöst och möjligen även försonande. Eller?
© Johan Lindahl
2024-11-09
Originaltitel: Challengers
USA/Italien, 2024
Regi: Luca Guadagnino
Med: Zendaya, Mike Faist, Josh O'Connor, Darnell Appling, Bryan Doo, Shane Harris, Nada Despotovich
Genre: Drama, Romantik
Svensk biopremiär: 2024-04-26
