Wolfs (2024)
Just a Job to Do. Vad annars?
Så, Michael Clayton Light? George Clooney som fixare, problemlösare, en man som gärna håller sig lite under radarn men ser till att ordna saker åt mer profilerade personer som behöver saker ordnade. En man som inte ställer överflödiga frågor kring varför eller hur rätt eller riktigt jobbet är, utan gör det. Jobbet. Bara han får den praktiska information han behöver. I det här fallet av en inflytelserik dam som i tillfälligt sällskap med en yngre man haft en mindre olyckshändelse på ett hotellrum. För att sammanfatta premissen dyker ännu en fixare upp, spelad av Brad Pitt. Och det är väl det som gett mest publicitet kring filmen; återföreningen av de gamla vapendragarna från inte minst ”Ocean’s”-sviten.
Och det här är ganska trevligt i sitt slag; lite av den gamla skolan. Vuxna män ska lösa problem tillsammans även om de inte nödvändigtvis litar på varandra. Ett litet mysterium att lösa, figurer i skuggorna drar i trådarna och oförklarade omständigheter som någon gång under filmen måste just förklaras, men helst inte alltihop i ett svep, eftersom mysteriedimensionen då skulle elimineras och filmen i sig förtidspensioneras. Vi har en kropp som ska forslas bort men, nej, riktigt så enkelt kommer det inte att vara. Det är inte bara en kropp. Och alla förvecklingar som sedan sker under en storstadsnatt med två motvilliga samarbetspartners som visar sig ha mer gemensamma nämnare än de anar, samt ett högst oförutsägbart mänskligt spelkort i leken och efterhand förbindelser till organiserade karteller och svindlande affärer ger faktiskt en ganska rolig liten bagatell till film. Med ett mörker inom sig och personer som inte leker inom de vanliga etiska ramarna; men det är framförallt den naturliga närvaron och pondusen hos huvudpersonerna som bär fram en i grunden konventionell kriminalhistoria med strategiska scenlösningar och vändningar som bär spår av egen tankeverksamhet hos kreatörerna.
Regissören Jon Watts skaffade sig först ett namn genom lågbudgetthrillern ”Cop Car” för att sedan lejas av Marvel-koncernen att leverera massunderhållning med massivt utökad budget och landar här någonstans mittemellan med en katt-och-råtta-skröna som kunde ha producerats någon gång före millennieskiftet, men lever upp tack vare den medvetna undertexten där två aningen grånade eminenser konfronteras med tidens tand och nackdelarna med att sakna något av den ungdomliga energin, samtidigt som fördelarna innebär upparbetade instinkter och en förmåga att inte hetsa upp sig i situationer där andra definitivt skulle göra det.
Är det här en absolut obligatorisk film? Nej, men absolut godkänt underhållande utan att vara alltför uppseendeväckande under större delen av sin speltid. Och den i sammanhanget närmast pojkspolingstämplade Austin Abrams klarar av att lämna sitt eget avtryck genom att nästan konstant leverera avspänningskomik trots lika konstant livshotande lägen.
© Johan Lindahl2024-10-19