Lioness - säsong 1 (2023)
Dubbeltydig dramatik med dödliga dimensioner
Allvarligt talat: är Mr Taylor ”Yellowstone” Sheridan ensam ansvarig för hälften av originalutbudet på den häromåret sammanslagna plattformen SkyShowtime? Spontant ser det ut som om de är starkt beroende av hans ultraproduktiva ådra för att fylla sina tablåer. Och den mannen är som många vet inte främmande för världens våldsammare sidor.
Den initiala karaktärsteckningen i ”Lioness” rivs av i rask takt. Inledningsvis prioriteras högoktanig action och att närmast i förbifarten introducera några figurer i ännu ett militärt sammanhang i ännu en serie som omedelbart kastar oss in i en
cold open på väl vald plats i Mellanöstern. För att sedan förklara något mer, att ge ett aningen större sammanhang.
Vilka handlar det om? För vem jobbar de? Och kan någon överhuvudtaget hitta en ny vinkel på temat amerikansk militär och spionageverksamhet med underrättelser och tillslag runtom på olika platser i världen? Här presenteras dels en redan erfaren yrkeskvinna (Zoe Saldaña från ”Avatar” och ”Colombiana”) som uppnått ett visst mått av cynism genom kärva erfarenheter, samtidigt som hon försöker kombinera sitt världsomfattande värv med – just det – familjeliv. Det verkar inte enkelt. Vi lär efterhand känna nya rekryten Cruz Manuelos (Laysla de Oliveira), en kvinna märkt av sin egen uppväxtmiljö och osedvanligt tuff när hon hamnar under militärens vingar, innan hon så småningom dras in i det specialuppdrag som den här intrigen framför allt kretsar kring.
Grundpremissen: en specialgren av CIA balanserar på lagens och etikens gränser för att få reda på vad några välfinansierade och välorganiserade troliga terrorister har för planer. Låter det originellt? Vilka egna infallsvinklar och vilken egen atmosfär, vilket tonfall kan vi förvänta oss som gör det här till något eget?
Prövningar vi möta få. Och vi ofta ej förstå, som psalmen säger. Här krävs tester av både fysisk och psykisk natur för att se om någon verkligen,
verkligen är av det Rätta Virket. Berättartekniken visar sig snart vara ganska intrikat. Det går fort, är på ett sätt konventionellt men samtidigt effektivt. Och allting förklaras inte rakt ut eller övertydligt. Betraktaren luras ofta med in i obekanta situationer och tvingas orientera sig – fastän knappast utsatt för samma risker som huvudpersonerna.
Parallellt, och det här är åtminstone inledningsvis en av de bättre bitarna, introduceras hur CIA-specialgruppledaren Joe (Saldaña) anstränger sig för att hänga med i förvecklingarna på hemmafronten, med två döttrar och en make som är specialistläkare och möter sin egna utmaningar. De verkar inte ha mycket tid att träffas. Och det är uppenbart att förhållandet till åtminstone den äldre av avkomlingarna är en smula spänt, försiktigt uttryckt. Livspussel, people, livspussel…
Samtidigt är ett konstant ljugande och agerande en vital del av jobbet för såväl Joe som hennes nya rekryt, vilka båda måste improvisera när de spelar sina roller. Hur nära är
för nära? Och vilka generella moraliska ramar rör man sig inom i den här branschen? Ja, en del tankegods finns här. Serien växlar mellan något som kan likna verkliga insikter och popcornunderhållning med skönjbar politisk undertext. Är ”Lioness” en lyxhamburgare som levereras med mer pondus än innehållet egentligen förtjänar? Hur mycket rejäl substans finns här, i ännu en variant av dramathriller om livet efter ett visst datum 2001? Åtminstone levereras det med hantverksmässig spets och händelserikedom. Liksom en eller annan mer tänkvärd dialog eller monolog mitt i allt.
Mer och mer kommer det att handla om hur den planterade infiltratören Cruz får problem med närheten som uppstår i hennes vänskap med dottern till den oljemiljardär som misstänks finansiera terrorism och som hennes uppdragsgivare vill eliminera. Parallellt får Joe själv allt svårare att hantera frånvaron från familjen och koncentrationen som krävs på fältet. Rejäla nervpåfrestningar utvecklas ju närmare slutet vi kommer. Med de politiska komplikationerna, en eller annan utläggning om det komplicerade i hur planetens sociala strukturer egentligen hänger ihop, men framför allt hur det fungerar på det personliga planet med alla motstridiga känslor och patriotiska plikter som kolliderar.
Först kan det verka som serien framför allt vill berätta om extremt professionella personer som desperat försöker pussla ihop sina liv, men i de senare avsnitten dyker ändå frågor om det stora allmänna bästa och vad allting egentligen är värt upp också. Komplikationer kring vad man egentligen gör och varför och hur världen påverkas av det. Den explosiva avslutningen lämnar efter sig mer av en dubbeltydig känsla och påträngande tankestoff än jag vågade hoppas halvvägs in i den här åtta avsnitt långa premiärsäsongen. Fortsättningen är i skrivande stund på gång, men var ska den ta vid?
© Johan Lindahl2024-10-14