En fisk som heter Wanda (1988)

Roande scener nästan utan avbrott

Alla såg den. Visst gjorde vi? När det begav sig. Några år efter det synbara definitiva uppbrottet från Monty Python som banbrytande Band of Brothers för John Cleese – vilken redan tidigare dragit iväg en sväng på solokvist med den, som jag minns det, ganska roliga ”Ursäkta vad är klockan?”. Nu även återförenad med en av Python-polarna; Michael Palin. Brittiskt broderskap i avknoppad form ackompanjerade av ett par amerikaner. Och just den här sparrningen mellan amerikanska och brittiska egenheter är en av de löpande röda trådarna, ständigt stoff för ömsesidiga gliringar och komiska kulturkrockar i ”En fisk som heter Wanda”. Komediklassiker med nu över tre decenniers perspektiv. Eller hur? Jo, givetvis kan jag tänka mig ett hundratal invändningar med argument kring varför den inte har åldrats väl i alla avseenden. Precis som i princip allting som producerats i en tidigare era – omöjligt att undvika. Men den är fortfarande kul. Och har Kevin Klein någonsin gjort något så här utpräglat skruvat? Nu har jag redan nämnt tre fjärdedelar av kvartetten som det mesta kretsar kring. Så: lika bra att lägga till Jamie Lee Curtis på en gång.

Ett bankrån har begåtts. De skyldiga är sinsemellan inte fullt ut förtroendefullt inställda till varandra. Konspirationer pågår inom gruppen. Och gängledaren George (Tom Georgeson) hamnar bakom lås och bom i väntan på rättegång. Han misstänker sig på goda grunder ha blivit förrådd av någon av sina medsvurna, men kan inte bevisa det, samtidigt som advokaten Archie kopplas in för att försvara honom. Det är där John Cleese kommer in i bilden, i en märkbar avvikelse från sina arketypiska karaktärsval fram till dess. Absurda auktoritetsfigurer var en specialitet för honom under en lång tid, inte bara i Python. Det här är väl första eller kanske till och med även sista gången han hade huvudrollen i något liknande en romantisk komedi. Vilket det här också är – bland annat. Förutom heist movie och slapstick. Med mera.

Det går fort, visst gör det? Är det bara jag som slås av hur komedier från vissa perioder helt enkelt är väldigt medvetna om att de är komedier och att i princip varje scen ska bidra till just det syftet. I ”En fisk som heter Wanda” fyller just varenda sekvens sin speciella funktion och det växlas kvickt mellan de olika spåren. Kort sagt; ingen dötid. Karaktärerna är visserligen tunna men får liv genom att de här skådespelarna fyller dem med övertygelse efter de troligen ganska vagt utformade ramar som givits. De kanske är klichéer, men kul klichéer. Det är ju komedi, glömde jag säga det?

Dessutom: en fars där John Cleese uttryckligen inte är den roligaste figuren i sammanhanget. Han försöker inte ens vara det eftersom advokat Archie förkroppsligar något mer nyanserat, en medelålderskrisande man som tycks vilja slita sig loss från sitt ombonade, inburade brittiska överklassfängelse medan Kevin Kline (jo, nu upprepar jag det igen) är den burduse busen, en hänsynslös och arrogant smågangster som tror sig om mer intellektuell förmåga än han i själva verket besitter. Det gör honom kuligast i klassen. Jovisst är filmen tidsbunden, som alla andra. Den där lilla codan med korta textskyltar om vad som händer sedan fungerar åtminstone i ett fall bara om du känner till något om världsläget och några globalt omdiskuterade politiska ämnen när filmen gjordes.

Storyn som den är, är givetvis banal, ologisk och kan tyckas inkonsekvent i tonläget. Men den hänger trots alltihop på sina egna villkor. I en film som i första hand är ett ovanligt framgångsrikt försök att stapla spänstig slapstick och både fysiskt och verbalt rappt roande scener ovanpå varandra utan avbrott.

© Johan Lindahl
2024-08-25

Originaltitel: A Fish Called Wanda
Storbritannien/USA, 1988
Regi: Charles Crichton
Med: John Cleese, Jamie Lee Curtis, Kevin Kline, Michael Palin, Maria Aitken, Tom Georgeson, Patricia Hayes, Geoffrey Palmer, Cynthia Cleese

Genre: Komedi, Kriminalfilm
Svensk biopremiär: 1989-01-27

Sök