En riktig man (2024)
Sällan tråkigt, aldrig mästerligt
Amerikaner är bra på det här med manlig prestige. De kan både ha roligt åt det och inse vilken drivkraft det är i både drama och samhälle. Man kan ironisera över en figur som Charlie Croker men måste också medge och inse att hans buffliga men primitivt välformulerade machismo kan utöva större påverkan än de fagraste tal man kan höra av en mer mogen och nyanserad art.
Han ser sig som en utdöende art, affärsmannen och ’alfa-hannen’ som vägrar anpassa sig och ge upp. Jeff Daniels spelar honom med samma självklara lätthet som han en gång spelade Jim Carreys lika puckade kompis i ”Dum och dummare”. Croker är på fallrepet; han är bland annat skyldig sin bank enorma summor och nu vill de inkassera, eller rent ut sagt krossa honom. Särskilt Raymon Peepgrass, en något yngre karriärist som ser sin chans. En chans till många saker. Hans spända prestigetänk parat med ett otal väldigt uppriktiga repliker och en hel del självinsikt gör honom till seriens kanske mest intressanta karaktär, även om han likt många gränsar till karikatyr. Tom Pelphrey, efter intressanta biroller i bland annan ”Banshee” och framför allt ”Ozark”, lyckas åter bli en helt annan sorts karaktär än senast. Han har en märklig relation till en finsk kvinna som är mor till hans barn men siktar in sig på på Crokers exfru. Är det en del i striden? Inte bara. Scenerna där han och hans äldre kollega gång på gång sätter den kaxige affärsmannen på plats och undviker att gå i hans primitiva fällor är hur som helst roande, men också oroande. Det går lite för bra det här, tänker man.
Samtidigt pågår något nästan helt annat, men involverande personer i samma kretsar, med korsande banor. Crokers sekreterares make tappar humöret i en situation med en aggressiv polis och reagerar våldsamt. En svart man i Atlanta som gör så är genast illa ute, särskilt om domaren spelas av Anthony Heald (för alltid Frederick Chilton i ”När lammen tystnar”). Affärsjuristen Roger White (Ameen), också han med kopplingar till Croker, tar rollen som advokat, vilket han antingen är perfekt eller djupt olämplig för. Hans barndomsvän (Harper) försöker samtidigt spela alla kort han kan i kampen om att behålla borgmästartiteln, i konkurrens med en före detta vän till Croker.
Det blir ett komplext pussel av ambitioner och kriser. Ungefär varannan scen handlar dock om mansrollen, olika sorters styrka och makt, om vilka val som definierar en. Temat är glasklart, även i titeln, så nästa påpekande ska inte ses som kritik. De kvinnliga rollerna är inte ointressanta men de är inte huvudtemat, så är det bara. Diane Lane gör en viktig insats, Lucy Liu en mindre men också avgörande sådan. De tillför kontrast, ramverk och perspektiv och hjälper till att driva storyn men det här handlar om hur män agerar för att uppfattas som män. Det är dock inte nyanslöst. Croker har helt klart en del bättre sidor, exempelvis. Han är uppriktigt engagerad i den åtalades öde och hade utan tvekan under andra omständigheter hjälpt till mer, vilket hade kunnat vara grunden för ett helt annat drama; om det moraliska priset för att räddas av en omoralisk person.
Apropå andra sorters draman, här pågår alltså flera stycken i delvis olika tonfall. Nerviga fängelsescener bredvid politiskt spel och konfrontationer och påverkansförsök av olika slag. Det är aldrig tråkigt men känns inte helt sammangjutet alla gånger. Finalen är representativ, med både klassiskt domstolsdrama och betydligt mer skruvade situationer. Det landar i mörk satir med en smått lysande slutbild. Men kanske inte det slut man hade önskat sig.
Tom Wolfes andra roman var inte unisont hyllad när den kom ut 1988 och det kommer nog inte den här serien heller bli. Tre russin blir det från mig.
© Anders Lindahl
2024-07-26
Originaltitel: A Man in Full
USA, 2024
Skapare/show runner: David E. Kelley
Med:
Jeff Daniels, Diane Lane, Tom Pelphrey, Aml Ameen, Chanté Adams, Jon Michael Hill, Sarah Jones, William Jackson Harper, Lucy Liu
Genre: Drama, Politik
Teman: Originalproduktion från Netflix
Ingår i följande teman
