Fast Charlie (2023)
Old School All Around
Gamla skolan. Gamla skådisar. En typ av gangsterskola som blivit stapelvara och i det här fallet bärs upp av en räcka ganska kända namn framför kameran. I varje fall för oss som är i rätt ålder för att veta att de är just ’namn att räkna med’. Det där gäller även regissören som jag nyligen hörde prata om det här senaste projektet i någon podcast. Bland annat delade han med sig av hur komplicerat det kan vara att finansiera filmer nuförtiden, även om man också har ett
namn. Som i det här fallet är Phillip Noyce och är förknippat med en lång meritlista från ”Lugnt vatten” över ”Påtaglig fara” till ”Salt”. Förvånande nog framhålls hans namn inte särskilt i förtexterna. Producenterna, vars namn är betydligt mindre allom bekanta upprepas ett par gånger om, men det dröjer en stund innan just Noyces namn kommer upp. Varför noterar jag detta? Tja. Någon anledning måste finnas.
Men vad har han att jobba med den här gången? Charlie (Pierce Brosnan) är en erfaren fixare/avdagatagare, vilket epitet som nu känns lämpligast. Folk har en förmåga att falla ifrån när han hälsar på, även om han själv verkar se sig främst som problemlösare i allmänhet med långvarig lojalitet till sin åldrade uppdragsgivare (James Caan). Nu får han ännu ett rutinuppdrag med en yngre nykläckt kollega i släptåg. En liten smällkaramell levereras och sedan finns en före detta flickvän till en hastigt avsomnad smågangster att ha en uppföljande diskussion med. Vilka komplikationer kan krängas ur den premissen?
Till att börja med visar sig den yngre kollegan – trots initiativförmåga rent mordmetodiskt – ännu mer allmänt korkad och ogenomtänkt än han först verkar. Vilket leder till nya problem att lösa. Genom (åtminstone för oss vanliga dödliga) osannolika omständigheter träffar Charlie en kvinna som är en smula intressant. Och för mig får gärna Morena Baccarin (”Firefly”, ”Deadpool”) dyka upp lite överallt – som här. Men, men… De inledande skärmytslingarna övergår till något liknande ett gängkrig i den här till synes pittoreska, lätt idylliska småstadsatmosfären, som tydligen ska föreställa Biloxi – beläget i Mississippi om jag minns rätt. Men där kan man inte hålla sig en hel film eller hur? Så det blir en tur till New Orleans också.
Skurk mot skurk-skröna i begränsat format med grova korn, grövre hagel och galghumor som vapen. Inte världens viktigaste film någonsin eller kanske ens den här månaden. Eller veckan. Men farbror Noyce får bra fart på sin rövarhistoria efter en stund och håller den tillräckligt händelserik för att den inte ska göra slut på sitt välkomnande under de knappa 90 minuter den pågår. Det mesta verkar inspelat i Louisiana och den delstaten har något slags filmisk charm som jag hittills inte upplevt i verkligheten, eftersom jag aldrig varit där. Men kanske någon gång, så…
© Johan Lindahl2024-06-18