Road House (2024)
Slagfärdigt slummande utan större ambitioner
Klart man passar på att se om originalet först när det ändå poppar upp på samma plattform där en nyversion precis lanserats. Originalet var kanske inte känt för att vara särskilt bra ens när det var nytt. Med andra ord, en sådan film du kan se om med lagom dåligt samvete och inte förvänta dig alltför mycket, men ändå faktiskt kan imponeras av det som fungerar. Handlingen blir successivt mer och mer primitiv, men ”Road House” anno 1989 har atmosfär, en fysisk pregnans… Ursäkta – det låter pretentiöst. Men den
känns på något vis. Och musiken är väl helt OK, eller hur? Visst slutar den med att i filmen flitigt förekommande bluesbandet Jeff Healey Band levererar en fullt acceptabel version av Bob Dylans underskattat vidunderliga ”When the Night Comes Falling from the Sky”. Bara en sådan sak.
Nu har Jake Gyllenhaal iklätt sig Patrick Swayzes paradroll. Den före detta professionella ultimatefightern (eller var det nu kallas) som verkar driva omkring lite planlöst men åtar sig ett jobb som just ordningsvakt på en sylta, den här gången placerad i Floridas havsband. Följer man mönstret från föregångaren, med lite allmänt bus att reda upp i samtidigt som en knepigare komplott är i görningen och större skurkar kommer att ställa till med större problem som måste hanteras med större insatser.? Jo, vad annat borde vi förvänta oss? Och visst har de även 2024 ett cool coverband som interfolierar det vi lite generöst kan kalla en handling med groovy gung och allmän trevnad; låt vara att de spelar bakom ett skyddande stängsel av skäl vi snabbt förstår och kan respektera. Skruvar de inte upp temperaturen och insatserna snabbare den här gången, för en mer otålig generation? Tja, kanske en aning. Men även originalet visade sin hand ganska tidigt i det avseendet.
Väl på plats i det förlorade paradiset börjar utkastare Dalton flirta med en kvinnlig läkare, vad annars? Och hyser in sig på en husbåt av äldre snitt, men beboelig nog för honom. Dock tillkommer en granne i farvattnet i form av en krokodil som omgivningen omgående varnar honom för. Givetvis har vår hjälte någon form av trauma i bakgrunden, en sak han ångrar och gör att han distanserar sig från människor som vill lära känna honom närmare. Dessutom introduceras en konkurrerande slagskämpe, akut inkallad av motståndarsidan, som tycks bestå av en kartell med djupgående rötter i den lokala myllan. Countdown to showdown.
Nej, det är nog inget juridiskt problematiskt påstående att både Gyllenhaal och regissör Doug Liman slummar omkring i farvatten där de kanske inte vanligtvis vistas. Men det kan väl vara kul som omväxling för dem. Om den i vanliga fall såsom just professionell slagskämpe mer bekante Conor McGregor kan klassas som skådespelare överhuvudtaget är mer tveksamt. Men det krävs kanske inte i rollen han tilldelats.
Nävar talar. Förolämpningar utdelas. Liksom mer eller mindre förtäckta hot. Utbredd förstörelse av egendom. En mikrodos romans inklämd mellan uppgörelserna. And the band plays on. En i grunden simpel story om hur underdogs måste samla sig mot en korrupt övermakt och skipa rättvisa med hårda nypor, ungefär exakt som i originalversionen och en bunt andra filmer som gjorts genom åren. Egentligen kanske det inte är precis den här filmen vi behöver just nu, men ibland kan det kännas som om vi gör det. Säg det bara inte högt.
© Johan Lindahl2024-05-03