Gift med maffian (1988)
Lekfullt underhållande lättviktare från lammtystaren

Det behöver inte vara det bästa han gjort för att vara intressant och sevärt. Inte om regissören ifråga heter Jonathan Demme (1944-2017). Några år före det odiskutabla mästerverket ”När lammen tystnar” släppte han sin egen variant av gangsterkomedi. Till största delen är det väl i alla fall en komedi, med en checklista av ’vem är vem’ vad gäller flitigt anlitade amerikanska skådespelare för sin tid – till att börja med. Vidare det för Demme närmast obligatoriska illustrativa musikvalet i marginalerna, liksom repliker och karaktärer som är lite lagom skruvade. Många kan skruva till det, men alla gör det inte med samma finess som Demme kunde. Och nu talar vi ändå om ett av de mer lättviktiga kapitlen i hans karriär.
Synopsis: Michelle Pfeiffer gör en version av hemmafru som skulle kunna vara lycklig med sitt liv som hustrun till en hyfsat respekterad hantlangare i en maffiaklan. Men hon försöker hålla viss distans till de övriga ’systrarna’; fruarna till karlarna i klanen. Och när hennes make Frank (Alec Baldwin) försätter sig själv i fördärvet på grund av det dåliga omdömet att vänsterprassla med samma sköna dam som hans egen chef gärna vänslas med, då finner sig den nyblivna änkan Angela (alltså Pfeiffer) snabbt i full färd med att bryta sig loss och skapa ny egen identitet – även om det innebär att skaffa sig lägenhet i slummen, ordna ett jobb, försöka hålla sin son på hyfsat humör i processen och samtidigt undvika att sugas in i den överbeskyddande maffiabossens garn. För han ägnar henne påtagligt mycken uppmärksamhet, av vilken anledning det nu kan vara.
Här finns även en ung och ambitiös FBI-spanare som haft ögonen på den aktuella maffiafamiljen en tid och nu tror sig kunna hitta nycklarna till ett genombrott genom att följa varje steg som änkan tar. Och han kommer allt närmare. Är det för nära?
Mycket händer samtidigt. Konflikterna är inte oblodiga. Något slags gängkrig pågår. Folk tas av daga. Frågan är hur länge Matthew Modine som FBI-agenten Mike ska lyckas uppehålla sin fasad och vad som händer när han inte gör det. I en melodramatiskt svängig och fartfylld fars med växande likhögar imponerar Mercedes Ruehl som maffiabossens (inte helt utan anledning) ständigt svartsjuka äkta gemål. Ett antal cameos kan vi också räkna med, om man hinner registrera dem. Särskilt musiker brukar vara frekvent förekommande i regissörens filmer. Framför allt kanske jag ändå vill framhålla Pfeiffer själv som klämmer in många uttryck i en roll som knappast är 100 procent realistiskt konstruerad, men levande och bärande i en skröna som är lustfyllt gjord och har en uppiggande effekt. Även om den sedd i perspektiv framstår som en mellanfilm för en av de senaste decenniernas mest framstående filmskapare.
© Johan Lindahl2025-07-20