En ding, ding, ding, ding värld (1963)
Stor show om inte annat
Filmhistoriens längsta förtexter? Tja, de kan nog konkurrera i den klassen i alla fall. I en av filmhistoriens kanske längsta komedier. Det finns väl ett par alternativa versioner av det här spektaklet, men den över två och en halv timme långa variant jag sett är ganska rejäl. Och fullt tillräcklig. Men ofta kul. På ett sätt som de gamla klassiska sextiotalsfilmerna kan vara. Nästan kristallklart elegant foto som är svårt att exakt efterlikna i dag. En bred, ogenerat publikfriande knashistoria om hur mänsklig girighet och bristande impulskontroll leder till komplett katastrof, på ett komiskt sätt.
Fartfylld start med ständigt omkörande bilist på slingriga vägar, varpå kärran störtar ut för en brant. Förbipasserande medtrafikanter klättrar ner för att ta reda på hur det står till och får som belöning höra en oväntad bekännelse: den gamle, döende föraren pratar om pengar. En stor summa gömd på ett speciellt ställe. Blir de frestade?
Två utredare i klassiskt skurna kostymer anländer och frågar ut gänget men får inte riktigt reda på vad de hoppades få reda på av trafikanterna som nu ställs inför dilemmat: ta reda på om det gömda bytet verkligen existerar eller inte? Och vem hinner i så fall dit först? Eller är det – hemska tanke – möjligt att komma överens om en plan för att dela på bytet? Om det nu finns där…
Föga förvånande väntar biljakter och mer biljakter, samt flera andra fordon inblandade à la 1960-talets standard. Eller kanske lite över den. Det här är en STOR produktion, en stjärnspäckad historia med betydande resurser nedplöjda. Maximal förstörelse uppstår överallt där den skulle kunna uppstå. Maximalt missbedömda beslut av personer som styrs av impulser och plötsliga lustar där alla befinner sig i en tävling om att komma först till en skattgömma som ingen på allvar vet säkert om den existerar eller inte. Familjer splittras. Oväntade allianser uppstår. Oskyldiga stackare längs vägen kommer i kläm. Karikatyrerna står som spön i den berömda backen. Några av dem är på gränsen till vad man klarar av i längden, men de fyller sin funktion i en fars där hysterin är uppskruvad till elva på en skala till tio.
När du inte tror att det kan bli värre, så blir det ännu värre. För dem. Och det är ett rent mirakel att alla överlever (såvitt jag uppfattade) förutom den förrymde förbrytaren i början. Särskilt under avslutningen med sitt klättrande och klängande, bristande brandstegar och allmänt livshotande lägen så kan vi glömma allt vi lärt oss om sannolikhet. Men då har vi redan förstått vad det här är för en film. Och om du gillar den eller inte lär du vara ganska säker på efter kanske 20 minuter. Visst måste jag ha sett den här någon gång i Sveriges Television (eller vad den kallades då) för kanske 40 år sedan? Vissa gamla minnesbilder har faktiskt fastnat. Det var en ganska trevlig bekantskap – vilket det fortfarande är. Även om den går för långt i allting och även om filmen i många avseenden har åldrats. Och även om det kretsar kring ett gäng kandidater till titeln 'minst omdömesgilla figurerna i filmhistorien'. Eller kanske bara helt normalt förlorade när frestelsen uppenbarar sig.
Stor show är det i alla fall. Det är i stort sett allt filmen försöker vara. Och ibland är det precis vad doktorn ordinerar.
© Johan Lindahl
2025-01-26
Originaltitel: It's a Mad Mad Mad Mad World
USA, 1963
Regi: Stanley Kramer
Med: Spencer Tracy, Ethel Merman, Milton Berle, Mickey Rooney, Sid Caesar, Buddy Hackett, Dick Shawn, Phil Silvers, Terry-Thomas, Jonathan Winters, Edie Adams, Dorothy Provine
Genre: Action, Äventyr, Komedi
Svensk biopremiär: 1964-09-11
