Joy Ride (2023)
Högt tempo, hämningslöst och en mestadels roande resa
Ibland är det kul. Att plocka något ur tablån som man inte har några som helst förkunskaper om. Det kan slå lite hur som helst. Vad är detta egentligen? Jo, det visar sig snabbt vara en rapp, rätt roande och (bör tilläggas) vad som på utrikiska kallas
raunchy roadmovie om en aningen osannolikt sammansatt kvartett asiatiskamerikanska unga kvinnor som ger sig iväg till ett Kina de innehar varierande kunskaper om. Resultatet kanske kan jämföras med komedin ”Girls Trip” häromåret, då med en i vissa avseenden möjligen banbrytande skildring av afroamerikanska tjejer som gav sig iväg på ett barnförbjudet äventyr – fast inte riktigt lika långt bort. Däremot gick de ganska långt ifråga om under bältet-skämt och så är det här också. Mer än jag väntat. Men som sagt, förkunskaperna var begränsade.
Nu, med vetskapen att Seth Rogen är en av producenterna kanske det klarnar. En av manusförfattarna heter förresten Cherry Chevapravatdumrong. Öva på det namnet! Och åtminstone första halvan av filmen staplar smattrande dialoger med kanske 70 procent sexanspelningar på varandra, medan finalsträckan ger utrymme för mer djupgående konflikter, känslomässiga svängningar och den obligatoriska ’alla måste lära sig någonting om sig själva och sina relationer till andra’-komponenten.
Synopsis: kinesisk familj anländer till amerikansk småstad i slutet av 1990-talet.
– Åh, vad vitt allting är och inte minst vad alla är…vita.
Familjens första reaktion, innan de introduceras för ett visserligen vitt par som råkar ha en adopterad kinesisk dotter. Två bästa vänner uppstår och sedan följer ett raskt hopp cirka 20 år framåt när en av dem avlönas av ett finare företag och skickas till Kina för att sy ihop en affärsuppgörelse där. Väninnan hänger på för att hjälpa till med språket och bjuder med sin socialt obekväma kusin som lever det mesta av sitt liv på nätet och går under smeknamnet Dead Eye. På plats i Mittens rike sammanstrålar de även med en gammal bekanting som nu slagit igenom i såpavärlden. Gamla minnen rullas upp, både sådant som de gärna minns och annat de kanske vill trycka under mattan av olika orsaker. Massiva missförstånd kantar vägen, liksom en klunga katastrofer och fasansfulla förvecklingar som får hela affärsuppgörelsen att spåra ur. Det går verkligen undan och är definitivt inte för de allra yngsta, som det brukar heta.
Huvudpersonen som skulle fokusera på affärerna har egentligen en del annat att undersöka, exempelvis något som närmaste väninnan febrilt försöker uppmuntra till; hitta den biologiska mamman. Längs den livfulla odysséen intas antika men kanske inte alltför aptitretande kinesiska drinkar, en kvinnlig knarksmugglare skapar problem, ett hjälpsamt basketlag kommer till undsättning och fenomenet koreansk pop får betydelse i handlingen. Liksom en gammal bekanting från ”Lost”. Är det här för alla smaker? Nej. Kan det bli en överdos av all frispråkighet och alla hämningslösa exceptionella eskapader? Jo. Men är det inte trots allt en kvartett som i sin osannolika personlighetssammansättning och konstanta krockar i temperament och prioriteringar formar en vinnande kombination? Ja. Sammantaget blir filmen en mestadels roande skröna som sällan slår av på takten och heller inte överdoserar på sentimentaliteten i den tredje akten.
© Johan Lindahl2024-03-17