American Fiction (2023)
Vilken är den verkligaste verkligheten och vem får berätta den?
Stämmer det att stor konst och stor framgång inte går att förena? Och att publiken helst av allt vill ha någonting tillspetsat som ger en illusion av autenticitet, något förment rått, realistiskt och samtidigt roande; snarare än det välskrivna, genomarbetade och mer tvetydiga? Det är några av frågeställningarna som löper igenom ”American Fiction”.
Är det självskadebeteende av Hollywood att nominera en film som den här till ett par Oscars, när den i vissa avseenden så tydligt ger gliringar åt just den egna filmindustrin? Inte bara åt den, förresten. Det handlar om fiktion överhuvudtaget; vad som ger genomslag och vad som borde göra det. Med lite eftertanke kan man börja räkna upp ett antal filmer – och varför inte böcker – som ställt sig samma frågor. Det här vacklar en aning mellan storstilad satir och en mer subtil, mestadels nedskruvat melankolisk betraktelse över frustrationen hos en begåvning som inte får det erkännande han tycker sig ha förtjänat.
Jeffrey Wright som författaren Thelonious Ellison introduceras i rollen som föreläsare i litteratur på ett universitet i Kalifornien. Öppningsscenen ser honom bara begynna en kurs i litteratur från amerikanska södern, vilket leder till upprörda känslor i klassrummet och ett mindre angenämt möte i lärarkollegiet där han helt enkelt uppmanas att ’ta en paus’. I stället reser han tvärsöver kontinenten till uppväxtens östkust där han dels besöker en författarfestival utan att göra särskilt mycket väsen av sig, följt av att återknyta bekantskapen med sina närmast anhöriga – som han försummat genom åren. Thelonious (med smeknamnet Monk, sannolikt efter jazzlegendaren bakom ”Round Midnight” med mera) har svårigheter att relatera till andra och bygga upp närmare vänskaper och förtroenden såväl med de blodsbundna som övrig omgivning. Något håller honom alltid på ett slags distans. Han kanske är sorten som är för särbegåvad och vistas på ett annat mentalt plan än de flesta, så att det helt enkelt låser sig i anknytningarna till andra. Som skribent har han uppnått ett visst mått av av respekt och fin kritik, men böckerna säljer helt enkelt inte i särskilt samhällsomstörtande upplagor.
Familjesituationen med mammans allt tydligare demens som kräver mer vård och resurser ger ’Monk’ ett uppslag han egentligen föraktar: han börjar leka med idén att skriva något helt annat. Något som tycks motsvara den stora publikens behov av den ’afroamerikanska verkligheten’. Något mer gatsmart, våldsamt och mindre grammatiskt korrekt. Som ett skämt skickar han ett sarkastiskt menat manus till sin agent, spelad med omväxlande misstroende och road entusiasm av John Ortiz (bland annat känd för en lågmäld men likväl skrämmande skurkroll i Michael Manns filmversion av ”Miami Vice” för snart två decennier sedan). Manuskriptet som Ellison på driva-med-branschen-humör levererat mottas med högst oväntad hänförelse av förläggare som vanligtvis refuserar honom. Nu hör det till saken att han skrivit avstickaren under pseudonym och tillsammans med agenten snabbt skarvat ihop en skröna om den uppdiktade författarens bakgrund, en cover story som kommer att komplicera hans tillvaro, på ett mestadels dråpligt engagerande sätt.
Filmen i stort skiftar just mellan det lätt satiriska och ofta riktigt roliga och en mer sorgsen grundton i en berättelse dels om att försonas med sin familj och dess historia, med sitt liv och vem man är, liksom en reflektion över vilka historier som når ut och vilken typ av avsändare som förväntas. Filmen landar lite mittemellan två tonlägen, även om den lyckas påfallande bra med att balansera mellan dem. ”American Fiction” levererar skratt och elaka injektioner i showbusinessjälen men utforskar även protagonistens familjebekymmer, liksom försöken att etablera en romantisk relation med en kvinna som kanske är precis vad han behöver, men som han själv riskerar att stöta bort på grund av sina övriga grubblerier.
De mer slapstickartade sekvenserna kretsar gärna kring hur Thelonious tvingas alternera mellan sina roller. Som den redan etablerade men lite undanskymde riktige författaren får han en roll i juryn som ska utse rätt kandidat till ett ansett litteraturpris; parallellt med att simulera en helt annan karaktär, den nyskapade pseudonymen i samband med att hans litterära experiment leder till rask publicering, betydande inkomster och rent av en filmatisering på gång.
Jeffrey Wright gör som brukligt i stort sett allting rätt i förhållande till vad han har att jobba med. Kanske kan det finnas detaljer i just det han har att göra som kunde ha justerats. Här kan skönjas en liten kvardröjande osäkerhet kring vad filmen främst vill åstadkomma, även om den är träffsäker och tankeväckande i relation till båda sina huvudärenden. Hur ska nu allt det här sluta? Ja, där kommer filmens tankar om fiktionalisering och vad som är den verkligaste verkligheten in. Sammanblandningen av sinnevärld och storytelling och vad som är det skarpaste sättet att avsluta en berättelse på skruvar till upplösningen på ett sätt som inte heller är fullständigt originellt, men ändå landar snyggt i förhållande till vad som byggts upp fram till dess. Tvetydigheter finns kvar. Allt är inte rosenskimrande, men vissa relationer har vår hjälte, eller antihjälte, trots allt kanske lyckats reparera.
© Johan Lindahl
2024-03-09
Originaltitel: American Fiction
USA, 2023
Regi: Cord Jefferson
Med: Jeffrey Wright, Tracee Ellis Ross, John Ortiz, Erika Alexander, Leslie Uggams, Adam Brody, Keith David, Issa Rae, Sterling K. Brown, Myra Lucretia Taylor, Raymond Anthony Thomas, Patrick Fischler, Miriam Shor
Genre: Drama, Komedi
Svensk biopremiär: 2024-02-27
Teman: Originalproduktion från Amazon
Ingår i följande teman
