Tár (2022)

Lydia, vem är du?

Hur mycket har hon sig själv att skylla? Hur mycket beror på missförstånd, att någon vuxit sig för stark och måste tryckas ner? Hon är framgångsrik och uppburen, har byggt upp ett namn och renommé inom en hård bransch, särskilt för kvinnor. Men under den här filmens gång börjar basen rubbas och färgen flagna av. Hon begår misstag, men beror de främst på något slags naivitet, nonchalans eller rent av arrogans? Eller är det andras lättstötthet och ogina inställning som leder fram till den successiva detroniseringen snarare än hennes egna brister?

Filmen ger inget egentligt solklart facit – jag tar den enkla vägen ut och kallar det för en kombination av allt ovanstående. Under två och en halv timme följer vi dirigenten Lydia Tár som tar sig fram och tillbaka över Atlanten regelbundet i olika ärenden. Hon dirigerar, orerar och komponerar. Lanserar och låter sig intervjuas i celebra sammanhang. Hon är en auktoritet som även influerar och undervisar studenter i den klassiska musikens ädla konster och hur man själv handskas med den. Men Lydia stryker inte medhårs och kan anses obekväm, samtidigt som hennes närmaste kanske inte är henne så nära som hon tror. I sitt arbete är hon perfektionist men som så ofta annars verkar den extrema noggrannheten och niten, viljan att helt enkelt vara bäst, få kännbara konsekvenser för resten av livet.

Perfektionist kanske man även kan kalla regissören Todd Field som varit sparsamt aktiv just som regissör på senare år. Det är faktiskt över 15 år sedan senaste verket ”Little Children”. Innan dess var han bland annat känd för ”In the Bedroom” och en bana som skådespelare. Men det här borde vara något slags livsdröm, ett projekt som kan ha krävt en del i egen rätt. Den kräver till exempel en Cate Blanchett som gör allting Oscar-juryn brukar uppfatta och uppskatta. Kritikerna jublade också i stora drag. Inte förvånande. Nu är ”Tár” inte en särskilt flashig film; den kan i förstone tyckas rent statisk i sitt upplägg med långa tagningar och utdragna scener med utstuderat omfångsrika dialoger som ibland rör sig på det professionella planet och demonstrerar en passion för det, följda av konfrontationer på det privata planet som blir allt mer krävande för huvudpersonen. Balansen däremellan blir allt svårare att hantera och tillvaron börjar skaka i sina grundvalar genom en serie händelser. Allt som kan tyckas en smula distanserat eller kyligt observerande i filmen utvecklas till någonting mer närgånget och inträngande. Hotbilderna kommer inte i omstörtande attacker utan lite i taget och lämnar en del åt publiken att fylla i själv i skarvarna.

En beståndsdel i problematiken är generationsskillnader. Vad som accepteras i olika hög grad av olika åldersgrupper, även om de rör sig i samma bransch. Lydia har sannolikt klarat många smällar för att ta sig fram själv, men kan vara okänslig för att inte alla andra är kapabla att utsättas för samma raka och kanske brutalt uppriktiga utvärderingar. Som en röd tråd genom handlingen löper en underliggande misstanke om att hon har gått för långt med en adept och orsakat så mycket emotionell skada att följderna förföljer henne och är ett allvarligt hot mot hennes egen karriär. Vilket i princip är lika med hennes liv.

Allting kretsar kring Cate Blanchett. Är det någon scen här där hon själv inte medverkar överhuvudtaget? Mest avgörande roller annars har Nina Hoss som hennes livsparter och musiker i den orkester i Berlin där Lydia leder och verkar. Liksom Noémi Merlant från ”Porträtt av en kvinna i brand” som den flitiga assistenten, hon som följer sin mästares varje steg men någonstans kanske har gränser för sin lojalitet.

Många mänskliga svagheter kommer i dagen. Frågan är vad som egentligen krävs för framgång. Vad konst betyder och vad den får kosta. Och kanske om gränserna för hur mycket en person kan förändras, om man själv förknippar sitt liv så starkt med någonting som sitt arbete, där det är något liknande ett kall. Vill vi ärligt talat att alla ska klara av att vara lite lagom trevliga eller har de stora genierna dispens att misslyckas på det personliga planet på grund av det andra som de åstadkommer?

”Tár” är ett alltmer trollbindande drama som åtminstone i stycken antar formen av en thriller. Visserligen i princip fysiskt oblodig, men på insidan av flera karaktärer skvalpar det rätt rejält.

© Johan Lindahl
2024-01-01

Originaltitel: Tár
USA, 2022
Regi: Todd Field
Med: Cate Blanchett, Noémie Merlant, Nina Hoss, Sophie Kauer, Adam Gopnik, Sydney Lemmon, Zethphan D. Smith-Gneist, Mark Strong

Genre: Drama, Musikfilm
Svensk biopremiär: 2023-03-03
Hemmabio: 2023-07-10

Sök