The Righteous Gemstones - säsong 3 (2023)
Fortsatta familjefejder och frestelser i fartfylld följetong
De är så förstörda egentligen. Egoistiska, narcissistiska och korrupta. Familjen har påfallande svårt att hålla ihop. Ändå tillhör de en privilegierad elit. Ett imperium av den sorten som är mer amerikanskt än något annat. Privata, icke samfundsbundna kyrkor som kan växa upp och bli rejäla maktfaktorer, framgångsrika företag och influencers. De syns och hörs. Ingen nyhet där. Hur de skildras i populärkulturen varierar. Många känner sig kallade men alla har inte rätt ’känsla för feeling’. Danny McBride har dock genom tre säsonger av ”Gemstones” blivit bättre och bättre på det. Träffsäkra iakttagelser och instinkter syntes redan från början, men jag hade mina invändningar mot första säsongen som helhet. Kanske att det var lite
för karikerat. Men när du väl kommit in i den här familjens sköte och insett vad det handlar om är parodin visserligen påflugen och tillspetsad och ibland en bit över gränsen till god smak, men ofta spirituell och på något sätt ändå älskvärd. De här bortskämda barnen med sin patriarkfarsa (som inte heller är direkt fläckfri) lyckas generera paradoxal medkänsla trots eller tack vare sina personlighetsdrag.
Även om John Goodman i rollen som pionjär och den andlige ledaren på väg att lämna över till sina efterkommande har mycket på sitt samvete, kan han ibland ändå framstå som en imponerande ledartyp, en gestalt med viss ryggrad och som faktiskt kan osa mer genuin övertygelse än vissa av de kommersiellt orienterade motsvarigheter i verkligheten som serien troligen inspirerats av. De återkommande gästspelen av Walton Goggins som den opålitliga kusinen från landet med sina egna visioner som sällan slår in precis som han tänkt sig, är en återkommande källa till stor underhållning. De tre käbblande syskonen som ständigt är i luven på varandra men lika ofta möter hot utifrån i form av finansiella frestelser och svurna fiender från alla håll, de har också odlat en intern dynamik som ofta är något av det rakt av roligaste man kan hitta på TV-himlen.
Den här tredje säsongen hålls till stor del ihop av en röd tråd där några av familjens (bokstavligen) fattigare släktingar kommer in i bilden och skapar nya komplikationer. Inte minst med tanke på att de är inblandade i en milisgrupp, en synnerligen testosteronstinn och tungt beväpnad skara gossar som skapat sitt eget samhälle ute i bushen och bär på långvarig bitterhet mot vad de upplever som översittarattityden hos Gemstones-klanen. Vissa av deras drivkrafter är inte helt obegripliga, samtidigt som mycket handlar om ren avundsjuka. Men det här innebär också nya spår att utforska kring seriens favoritämnen: manlighet och vad det innebär, framgång till vilket pris – ja ni vet, den heliga eller inte så heliga treenigheten : pengar, sex och makt.
Det här är fortfarande en råriven form av komedi som ibland skulle behöva dra i nödbromsen, men ofta påfallande slagkraftig och händelserik med en väl utvecklad känsla för hur länge man kan hålla sig till en sidointrig innan det är dags att släppa den och gå vidare till något annat. Är det här egentligen en spontant naturlig syskonserie till ”Succession”? Vilket påminner om att jag fortfarande inte kommit fram till den sista säsongen av den omhuldade serien. Men allvarligt talat gillar jag nog de här foliehattarna till figurer bättre än den internfejdande medieimperiefamiljen i New York. Kanske för att Gemstones mitt i alla sina tillkortakommanden ändå har mer hjärta i kroppen.
Den gammaltestamentligt svärmande säsongsfinalen med några av naturens krafter invaderade människans boningar mitt i en redan spänd situation är en av det gångna TV-årets mer genuint stimulerande stunder. Sekvensen är symtomatisk också i det att säsongens röda tråd om familjefejder, försoning, förräderi och eventuell försoning igen sätts i fokus. Och kanske ännu mer sätter ljuset på den här familjens försonande kvaliteter och definitiva svagheter: de kanske verkligen
vill lära sig av misstagen, utvecklas och bli bättre människor – men har väldigt lätt att falla tillbaka in i sina invanda mönster. Kanske går det långsamt åt rätt håll ändå, men räkna inte med några fullständiga förändringar av deras dominerande personlighetsdrag. Än så länge. Men vissa mindre mirakel kan vi nog skönja.
© Johan Lindahl2024-01-15