Pain Hustlers (2023)
Fartblinda farmaceutiska fantasier i fiktionaliserad form
De som illa gör, illa far. Eller så kan de göra stora misstag och lära sig något i processen. Filmerna i den subgenren har blivit stapelvara. För att specificera: filmer som handlar om snabbt växande företag där allt rusar lite för snabbt och allting kraschar med grava konsekvenser för alltför många inblandade. Liksom filmer som uttalat kretsar kring läkemedelsbranschen. De båda filmfenomenens flitiga framställningsfrekvens på senare år ligger delvis ”Pain Hustlers” till last.
Jag säger inte att det är en dålig film. Den är helt OK. Framförallt fungerar sparringen mellan naturkrafterna Emily Blunt och Chris Evans. Hon tycks numera vara en av de där etablerade stjärnorna som driver på, skapar sin egen karriärbana och ser till att filmer blir gjorda, för att sedan bära dem själv vid behov. Och Chris Evans har sedan han låste in Captain America-trikån till synes haft en tendens att dra sig åt mer ambivalenta eller rakt av osympatiska rollfigurer. Tillsammans utgör de kraftcentrum i den här – ska jag verkligen använda epitetet ’sedelärande skrönan’ igen? I alla händelser en verklighetsbaserad tvåtimmarsodyssé kring stora drömmar, fartblinda fantasier och inte helt igenom onda varelser som ändå inte vet när det dags att dra i nödbromsen.
Företaget här är en så kallad fiktionaliserad version med ändrade namn och varumärken, men ska bygga på en av alla dessa fallstudier av företag som korsat etiska gränser och fått betala priset. Men där de även fått andra att betala i olika avseenden. Filmen handlar inte uttryckligen om det mest omskrivna i sitt slag på senare år, Purdue Pharma, men handlingen har ändå kopplingar till substansen fentanyl som vi alla hört talas om alltför ofta på senare år.
Visst är det här lite derivativt, med drag av allt från ”Wolf of Wall Street” till ”Love and Other Drugs” till... Fler exempel finns. När någon får lysande filmuppslag brukar det i regel ta ett tag innan de förverkligas och under processen kan andra få liknande idéer, både i film- och serieform. Men den här storyn om hur en ensamstående mamma ser chansen till ett nytt liv och blir en fena på att kränga medicin för smärtlindring till cancerpatienter och utkonkurrerar andra pretendenter, samtidigt som hon själv och koncernledningen börjar förlora sina moraliska kompasser, är väl genomförd och med ett persongalleri som engagerar även när det är uppenbart att filmen kunde fått lika mycket sagt om den kortats med kanske en kvart. Vem av oss skulle inte ha frestats att göra liknande val under samma förutsättningar? Kanske det viktigaste att reflektera över för egen del efteråt.
© Johan Lindahl2023-11-21