The Horror of Dolores Roach (2023)
Infernaliskt underhållande svartsynt skräckkomedi
Teaterföreställning om kvinna med makabra fritidsnöjen gör stor succé. Efter en dramatisk enmansshow – eller snarare enkvinnasshow – får skådespelerskan påhälsning i logen av ingen mindre än huvudpersonen själv. Kvinnan det handlar om. Och som inte är helt överens med aktrisen om sanningshalten i vad pjäsen förmedlar. Är hon en kallhamrad kannibal, en av de mest skrämmande kvinnor som huserar på planeten eller vad är hon egentligen?
För över 15 år sedan landade Dolores bakom lås och bom när hon tog smällen för sin pojkvän som sysslade med leveranser av illegala substanser. Hon återvänder till en stadsdel som förändrats och där hon själv har svårt att hitta en plats. Så hur gör man egentligen för att överleva i den nya sköna, alltmer gentrifierade innerstaden?
Justina Machado. Namnet kanske inte får dina klockor att ringa, men har varit flitigt i farten i olika sammanhang. Mitt eget bestämda intryck att jag såg henne först som undercoverpolis i en av de sista säsongerna av ”Cityakuten”. En färgstark biroll i underhållande såpapastischen ”Jane the Virgin” finns på meritlistan, liksom huvudroll i den småtrevliga (och ibland mer än så) komediserien ”One Day at a Time” häromåret. Machado kan konsten att göra intryck, i princip oavsett genre och hur mycket speltid hon har till sitt förfogande. Och nu är det alltså någon typ av skräck som gäller, eller? Men inte rakt av, rakt på. Åtminstone krävs en uppvärmning först.
Skratt och skräck anses ibland ligga nära varandra. En sådan balansgång påbörjas inte alltför långt in i handlingen. En liten olycksalig händelse. Någonting knäpper till inuti Dolores när hon konfronteras med den ogina hyresvärden, spelad av komikern Marc Maron. Ett hastigt men ytterst drastiskt beslut som kanske inte fattas helt vid alla sinnens fulla bruk, leder omedelbart vidare till oanade följder. Inte minst en lysande affärsidé för Dolores gamle bekant, empanadabagaren Luis (Alejandro Hernandez) som tagit henne under sina vingar efter utsläppet ur fängelset.
Serien är – bör poängteras igen – en smula magstark, med ständiga växlingar mellan det brutala och det absurda. Du kan skönja en tydlig underliggande tråd om hur samhällets strukturer och orättvisor drabbar människor på olika sätt och hur ett mindre missöde kan leda till ett gravare sådant och konsekvenser som inte kan kontrolleras när allting går överstyr.
Stressframkallande? Moraliskt ambivalent? Frustrerande att följa hur allting bara faller isär för några människor som vi ändå vill hoppas inte är heltigenom ondskefulla? Ja, den här serien kan tära på nerverna och samtidigt framkalla flera kluckanden som man inte riktigt vet om de borde stannat i halsen eller inte. Men serien säger något om samtiden, om sociala förhållanden och tillvarons absurditet för många i dag. Det är intensivt och infernaliskt, enerverande och engagerande i ungefär lika stora doser. Och Justina Machado borde få bort något slags Emmy eller annan utmärkelse för det här. ”The Horror of Dolores Roach” bygger (om jag inte nämnt det förut) på en podcast med samma namn som jag inte avlyssnat än, och slutet här är svårtolkat på ett sätt som skulle kunna skvallra om en fortsättning. Men det kan också betyda att vi får fylla i resten själva efter tycke och...hmmm...smak.
© Johan Lindahl2023-11-12