Fair Play (2023)
Intensivt och intrycksgivande om nedåtgående spiral
Intressant? Jovars. ”Fair Play” (välanvänd titel som bevisligen kan passa många ämnesval) är många saker på en gång. Ett nyckelord är kanske…
intensiv. Möjligen även allmänbildande eller rentav specialbildande för oss utan förstahandsinsikter i hur finansvärlden fungerar. Den bildar egentligen bakgrund, en miljö som kanske lämpar sig för den här typen av berättelse om ett förhållande på väg att falla sönder. För det är själva miljön, företagsvärlden som framkallar ett stegrande inferno mellan två personer som till att börja med verkar passionerat förälskade – även om de inte kan visa det öppet. Inte på jobbet i alla fall.
Lite lagom galet överhuvudtaget. De kanske skulle ta och förklara för sina respektive föräldrar att de faktiskt är på väg att gifta sig. Det verkar impulsivt. Men här finns något. En kemi. Passion, som sagt. Bägge jobbar på en av de där investeringsfirmorna eller analysföretagen där de bestämmer vad som ska satsas på och inte, ifråga om pengaflöden fram och tillbaka. Nu är det tjejen i förhållandet som får chansen till befordran. Inte han. Det professionella lyftet sätter igång en process, ett tema som antagligen ligger i tiden och kan skildras på olika sätt. Svårigheten för män att acceptera att en kvinna passerar dem i karriärkön. Kanske inte minst om de är i ett förhållande med varandra.
Jag sade att den här filmen är många saker på en gång. Den är ganska djärv. Inte helt svartvit kring sina slutsatser, mer än att kombinationen osund omgivning, orimliga förväntningar och ett samhälle med alltför snedvridna värderingar om vad som ska värderas, kan krossa människor som vill spela spelet men inte riktigt vet hur. En sak man nog
inte kan säga är ’upplyftande’. Från en viss punkt på ett tidigt stadium, alltså när Emily (Phoebe Dynevor från ”Familjen Bridgerton”) får chansen att huvudansvara för en så kallad portfölj eller dylikt. Chefen (Eddie Marsan), en synnerligen hårdslipad herre som många tydligen ser upp till i branschen, ser i sin tur något hos henne, något som han inte ser hos Luke, Emilys hemlige pojkvän som jobbar på samma våning. Från och med den stunden är förhållandet i en nedåtgående spiral. Och vad kan vi lära oss av detta?
Filmen träder en balansgång. Långa stunder kan den framstå alltför negativ och nedbrytande för sitt eget bästa. Men kanske är den helt enkelt bara – realistisk. Om du lever i en sådan socialdarwinistisk värld och envisas med att klämma in något slags normalt liv, till och med samliv, då kan sorgliga saker hända. Det är inte glasklart vad filmens synvinkel egentligen är. Jo, jag tror vartåt den lutar, men här skymtas en gråskala. Med tanke på alla ekonomiska termer som kastas kring och ändå visar på research, misstänker jag helt utan förkunskaper att regissören/manusförfattaren Chloe Domont kan ha egna erfarenheter av just den här branschen. Och kanske av kraschade förhållanden i dess kölvatten. Men det är ren spekulation från mig.
Intensivt, som sagt. Så blir det mer och mer. Filmen är inte direkt älskvärd eller förtjusande omsebar, men den ger akuta intryck och lämnar avtryck efter sig. Ska jag rekommendera den allmänt? Nej, inte till vem som helst. Men jag fruktar att många kan känna igen sig åtminstone i delar av narrativet. Hur många av de sju dödssynderna kläms in? Avund är helt klart en av dem. Girighet kanske. Men det är nog ändå inte huvudsaken, miljön till trots. Frosseri… inte så mycket. För här verkar de ha knappt ha tid att äta. Vällust har de bitvis tid att utveckla, men det blir mindre och mindre av den varan. Högmod måste vara något som demonstreras, dock inte i första hand av huvudpersonerna som snarare verkar fast i ett ekorrhjul. Men där en av dem lärt sig att springa fortare och uppfylla andras förväntningar bättre än den andra.
© Johan Lindahl2023-11-14