48 timmar (1982)
Ta emot eller skicka tillbaka. Det är vad det är.
Jo. Visst har jag sett den här någon gång när det begav sig, när den var i alla fall i närheten av nyare än vad den är nu. Minns inte ens att jag tyckte att den var så bra. Inte så bra som ’alla’ andra sade att den skulle vara åtminstone. Men, utan att egentligen landa bland epokens ikoniska mästerverk ens i sin genre, så har den ändå åldrats med viss värdighet. Eller kanske mognat. Vi vet ju att actionfilmerna såg annorlunda ut, gjordes med en annan, i dag till viss del problematiserad, attityd. Att de var både lite råare och samtidigt inte lika visuellt överlastade som nu. Men att kompisfilmsyndromet resulterade i rätt många intressanta ihopföranden av karaktärer och skådespelare, kombinationer och oväntade kemier som i sig själva ibland är mer intressanta i efterhand att skärskåda än filmen i stort.
Och där någonstans landar väl ”48 timmar”, som bjuder på ett av Eddie Murphys första filmframträdanden, ihoptussad med den då mer etablerade Nick Nolte. Den senare som en härjad gatsmart men inte så polerad snut av en typ vi såg 14 på dussinet då. Problem med sina kollegor, sina överordnade, sin tjej – givetvis. Ja, den skådespelerskan som jag nu på rak arm inte känner igen, har en otacksam uppgift. Hon är där för att vara tidsfördrivet, eller den kanske i grunden lämpliga flickvännen åt den lidande antihjälten som inte riktigt vet vad han vill, vid sidan av att göra sitt jobb. Men hon får liksom inte chansen och deras kommunikationsproblem är en bisats, en bihistoria som inte direkt lyfter filmen i stort. Efter ett misslyckat ingripande mot vad som visar sig vara förrymda förbrytare har han revansch att utkräva. Heder att återvinna. Och helst en förlorad polispistol att få tillbaka också. Vilket leder fram till det aningen krystade beslutet att (under inte helt fläckfria former) plocka ut en dömd rånare från fängelset för hjälp med att sätta fast missdådarna.
Bandet mellan de två, som ibland slår över i fler konflikter, är ändå den primära motorn i en film som trots allt ändå rör på sig. Den är inte längre än den behöver. Och den står inte still. Musiken har ofta den där formen av funkblueskaraktär som definitivt åldrats med värdighet. Här blir det en smula countrydoft också, där en av filmens mer lyckade komiska sekvenser tilldrar sig.
Regissören Walter Hill är (i den mån han är erkänd för något) erkänd för just den här typen av filmer. Han blev en gång i tiden rätt slipad, uppbackad av producenter med namn som kan kännas igen från filmer som ”Dödligt vapen” och en serie liknande skapelser. ”48 timmar” är ett verk av den där arten vars argument för och emot är ungefär desamma. Alltså, allt du kan beskylla den för är också vad du kan uppskatta den för. Klyschorna. De generösa biljakterna. De olämpliga ordvalen och oviljan att putsa fasaden. Har huvudpersonen – eller alla män i filmen – problem att relatera till kvinnor överhuvudtaget? Ja. Uppfyller filmen Bechdeltestet? Inte direkt. Ges skurkrollerna några försonande drag eller nyanser? Knappast. Det här är paketet. Som det levereras. Det kan signeras och tas emot när det lämnas vid dörren eller skickas tillbaka till avsändaren. Du bestämmer.
© Johan Lindahl
2023-12-02
Originaltitel: 48 Hrs.
USA, 1982
Regi: Walter Hill
Med: Nick Nolte, Eddie Murphy, Annette O'Toole, Frank McRae, James Remar, David Patrick Kelly, Sonny Landham, Brion James, Kerry Sherman, Jonathan Banks
Genre: Action, Komedi, Kriminalfilm
