Jesus Revolution (2023)
Relativt välgjord väckelseskildring
Jesusrörelsen. Den under 1970-talet, låter det bekant? För de allra flesta, kanske inte. Själv hörde jag talas om den ibland under min egen tonårstid som tilldrog sig under det efterföljande decenniet, som en så kallad väckelse som en gång uppstått ganska oväntat och kanske fortfarande utövade viss påverkan i kristna kretsar, men till största delen hade mattats av. I Sverige kanske det krävs en frikyrklig fostran (som min egen) för att ha någon referens till det här fenomenet överhuvudtaget. Men – tillräckligt många har visat ett möjligen överraskande stort intresse för en film som först blev en oanad framgång i USA och nu i relativa termer även slagit an på svensk mark. Till att börja med skymtade biobranschen förmodligen ingen påtaglig potentiell kassako här. Men efter visst kampanjande från intressegrupper gick filmen upp och har väl i skrivande stund i alla fall setts av några tiotal tusen biobesökare, av vilka många kanske inte tar särskilt regelbundna turer till de salongerna annars.
Det här är historien om hur en välskräddad men alltför vanestyrd medelklasskyrka i Kalifornien kom i kontakt med ett gäng hippies som sökt sanningen i droger utan att finna den och försökte med något annat istället. Kyrkan i fråga, Calvary Chapel, är fortfarande en aktiv rörelse som finns utspridd i USA och även i andra delar av världen. Teologiskt är de närmast en form av evangelikal kyrka, till viss del besläktad med den internationella pingströrelsen. Om det säger något.
Pastor Chuck Smith är i slutet av 1960-talet en erfaren men märkbart sliten och desillusionerad församlingsledare som verkar behöva ett lyft, både för egen del och den lilla hjord han har ansvar för. I filmen spelas han av farbror Frasier (alltså Kelsey Grammer) som med sin spontant stränga aura, men ändå med förmåga att öppna sig, ger filmen en typ av roder, ett nav att röra sig kring även om han egentligen inte kan karaktäriseras som huvudpersonen. In i hans vestibul kliver en man vid namn Lonnie Frisbee. Jo, det är en riktig, historiskt belagd individ. Lonnie är just en av de där bohemiska alternativlivsstilande människorna som tröttnat på illegala substanser och blivit vad vissa där och då kallar ’Jesus freak’. En kille med karisma men också lite lagom lynnig och svår att styra.
Parallellt följer vi Greg Laurie, en ung man som också han söker meningen, uppväxt med en ensamstående och inte alltid helt närvarande mor. Greg hoppar av militärskolan, träffar en likasinnad frihetssökande tjej och ger sig ut för att utforska tillvarons övriga möjligheter. En typ av revolution tar plats vid surfstränderna, mitt under pågående Vietnamkrig och rädslan för kärnvapen, med kulturella konflikter mellan generationer och mycket mera i en turbulent era. Chucks lilla kyrka börjar växa och människor förändras, men synliga spänningar uppstår i processen.
– Det blir alltid problem när man har med folk att göra, som en av mina gamla kolleger uttryckte det en gång.
För att vara en så här uttalat kristet orienterad film med evangeliserande uppsåt, levereras en ovanligt hög dos av närmast psykedeliska filter och bildvinklar, rörlig handkamera och liknande stilistiska grepp; kanske främst under första halvan av filmen. Överlag är dynamiken i berättandet mest effektiv under uppladdningen och kulturkrocksfasen medan andra hälften känns aningen utplanande, mer förutsägbar och inte lika äventyrlig som första halvan.
Dock, det är trots allt en historia som kan behöva berättas och kan gå på tvärs mot mångas allmänna bild av USA, religion och modern tid. En film som vill vara upplyftande och utmanande
och samtidigt nyansera bilden av vad som kan hända i en växande rörelse där olika starka personligheter troligen vill dra åt ungefär samma mål – men inte alltid på samma sätt. Dessutom bör jag inte underlåta att nämna att filmen har ett soundtrack som skickar oss tillbaka till den berörda perioden med schwung. Och har man en gång i tiden växt upp med pocketböcker som ”Korset och stiletten” med flera moderna mirakelberättelser i hyllan är det här inte helt okänd mark.
Tonläget är alltså en smula ojämnt. Mot slutet vill filmen uppenbart framhäva
feelgood-faktorn och tonar ner några av de konflikter som skymtats och allt som inte gått på räls för den expanderande rörelsen. Men det här är en film som vet att den faktiskt har sin publik – som
är intresserad av vad den vill berätta. De som var med, de som nästan var där, de som sett följderna senare och kanske en yngre generation som undrar vad deras föräldrar sysslade med i motsvarande ålder. ”Jesus Revolution” berättar, i likhet med i stort sett vilken verklighetsbaserad film som helst, absolut inte allt om sitt ämne. Men det är nog bra att någon gjorde den.
© Johan Lindahl2023-10-15