The United States vs. Billie Holiday (2021)

Ojämnt men intressant om spännande människoöde

”Strange Fruit”. Någon gång kring millennieskiftet utsedd av tidskriften Time till århundradets sång. Jag tror att de nämner detta i anslutning till eftertexterna här, men jag kommer ihåg när det publicerades. Skriven av en mindre känd poet och politisk aktivist vid namn Abel Meeropol i slutet av 1930-talet, men framför allt förevigad av sångerskan Billie Holiday. Texten handlar, som många vet, om lynchningar av afroamerikaner i sydstaterna, vilket i sig skapade kontroverser. Sångens vara eller inte vara på Holidays konserter är en ständigt återkommande fråga i den här filmen. Många vill höra den, andra absolut inte och dess inkluderande kan rentav leda till att hela tillställningen ställs in. Varför? Det är också en av de här sakerna som filmen ger sig i kast med att reda ut, samtidigt som de försöker reda ut en hel del annat i sångerskans spännande men alltför stormiga liv.

Som artist i framför allt jazzgenren har hon numera uppnått närmast legendarisk status. Men smärtfritt gick det knappast. Stor konst skapas genom stort lidande, eller? Att Holiday trakasserades av myndigheter som ansåg henne vara en veritabel säkerhetsrisk och eventuellt oamerikansk, potentiellt samhällsomstörtande kraft under den här perioden efter andra världskriget när filmen utspelas var inte helt nytt för mig. Det är en av de två grundläggande följeslagarna filmen igenom: federala polisens försök att infiltrera hennes närmaste krets – och hennes drogproblem. Som i sin tur öppnade för risken att sättas under luppen.

Filmen följer sedan en turbulent era i sångerskans liv från slutet av 1940-talet och ett drygt decennium fram till hennes alltför tidiga frånfälle. Temperament. Jag lär återkomma till det ordet några gånger. För det är något hon definitivt har; ett aningen oförutsägbart lynne (vilket har sina orsaker). Samtidigt är filmen i sig inledningsvis trevande, väldigt traditionell uppbyggd men samtidigt ger den intryck av att leta efter sin egen tråd, efter var den verkligen ska sätta in stöten och rycka tag. Som storyn är upplagd kan det vara en fördel med vissa förkunskaper. Det känns som om vi förutsätts ha ett hyfsat grepp om hennes karriär och betydelse i stora drag i förväg.

Rasismen är en realitet i samhället. FBI, den allamerikanska polismyndigheten, etableras i filmen som tydligt styrd av ett gäng vita män (som det mesta i USA då). Men för att komma åt Billie Holiday krävs något mer. En afroamerikansk FBI-agent på väg upp och med en personlig övertygelse om att narkotikan är ett allvarligt hot mot samhället, åtar sig att spana in sångerskan närmare. Det är ett dilemma. Att komma åt knarket kan vara nödvändigt, men är han i själva verket utnyttjad av sina överordnade som i förlängningen vill försvaga den framväxande medborgarrättsrörelsen?

Holidays ’slow jazz tunes’ genomsyrar filmen och tycks i sig påverka tempot och det där temperamentet jag nämnde. Softade linser och mellow moods, rökiga barer och ibland en smula partystämning. Som helhet känns filmen bitterljuv med återkommande utbrott av indignation, där det senare blir mer markerat i slutskedet – som också är den starkaste delen. Vi möter den melankoliska stjärnan som har svårt att lita på andra och väldigt sällan förefaller fullkomligt lycklig eller ens tillfredsställd. Bevisligen finns människor som verkligen lurar henne. Andra vill hjälpa, men har svårt att nå fram och hon själv har svårt att sortera vem som är vem. Hur väl den bilden stämmer med verkligheten kan jag inte självklart bedöma.

Med något slags facit i hand är ”United States vs Billie Holiday” en tvåtimmarsvandring långsamt utför ett sluttande plan, med vissa respiter insprängda, mot avgrunden. Självdestruktivitet och myndighetsmissbruk samverkar till att knäcka en person som många i dag alltså anser det vara en av den amerikanska musikscenens allra största. Några ljusare ögonblick, ett eller annat inslag av livsglädje finns här, men det är aldrig utan skuggor. Finns det någon reell skurk här? Jo. Här hymlas inte alls med att en Mr Harry Anslinger en bit upp i FBI-hierarkin skulle vara närmast besatt av att sätta dit sångerskan och att ingen annan med inflytande är intresserad av att begränsa hans till synes fanatiska jakt på henne.

De mest påträngande och helt enkelt bästa bitarna i filmen kommer alltså runt slutet, ibland i form av flashbacks till barndomen som vi dittills inte fått veta mycket om, liksom en typ av uppvaknande som bär spår av drömsekvens men skulle kunna vara något som illustrerar en verklig upplevelse. Vilken i sig leder fram till ett framförande av just ”Strange Fruit”, filmens motif och kanske själva drivkraften till att regissör Lee Daniels drogs till ämnet. Den bara måste med till slut. Överhuvudtaget är alltså slutsträckan mer närgången och vi får chansen att lära känna huvudpersonen på allvar. För en film som flackat runt och famlat lite för ofta efter ett bestämt stämningsläge och nivå av realism, rycker den upp sig rejält och blir mer påtaglig, personlig och även öppet politisk i sitt ärende.

Och, det här får jag inte glömma: Andra Day i huvudrollen, betydligt mer etablerad som sångerska och kompositör i egen rätt än som skådespelerska, vrider antagligen ur sina batterier till bristningsgränsen i en råriven rolltolkning även där filmen i portioner är för polerad. Hon sjunger, agerar, domderar och gör det mesta möjliga av ett uppdrag som kräver mycket på alla fronter.

© Johan Lindahl
2024-02-23

Originaltitel: The United States vs. Billie Holiday
USA, 2021
Regi: Lee Daniels
Med: Andra Day, Trevante Rhodes, Garrett Hedlund, Natasha Lyonne, Leslie Jordan, Natasha Lyonne, Dusan Dukic, Erik LaRay Harvey, Da'Vine Joy Randolph

Genre: Drama, Historia, Musikfilm
Svensk biopremiär: 2021-06-18
Hemmabio: 2021-09-20

Sök