Korpral McB - Anmäld saknad (1971)
Klurige Clint och kvinnorna
– Are you dying, Mr Yank?
Det måste ha varit ett par decennier sedan jag såg den första gången. På TV. Omöjligt att säga exakt när, men något intryck måste den ha lämnat. Åtminstone som en aningen märklig och avvikande skröna sett till Clint Eastwoods långa karriär i stort. Vilken i och för sig, ju längre han hållit på, blivit mer och mer varierad både som skådespelare och inte minst regissör.
Den här filmen, som ibland begåvas med en hyfsat otymplig svensk titel, är mycket riktigt (som någon vän av ordning redan noterat) filmen som för några år sedan gjordes i en nytolkning av Sofia Coppola, då med den svenska titeln ”De bedragna”. Under amerikanska inbördeskriget hittas en soldat från nordsidan halvdöd i skogen av en flicka som olovandes är ute och plockar svamp till hushållet. Märkbart chockad över upptäckten, hjälper hon honom ändå tillbaka till en tydligen närmast bortglömd internatskola för kvinnor som fortfarande har pågående verksamhet under brinnande inbördeskrig. Och just det, nu befinner vi oss i sydstaterna och striderna pågår inte alltför långt från residenset ute i skogen.
Nu är frågan: vad ska man göra med den sårade soldaten från fiendelägret? Lämpligtvis överlämna honom till den egna sidans förband. Men låt oss säga, om de omedelbart fattat det beslutet skulle det inte blivit samma film. Anslaget är melodramatiskt och lätt mystiskt från scratch. Inte minst bidrar musiken av Lalo Schifrin, Återkommande korta voiceovers i form av inre monologer och en del bryska klipp bidrar till att bygga upp en stämning av osäkerhet och psykologisk spänning, möjligen med en eller annan blinkning åt Hitchcock. Faktiskt.
Här finns alltså en grupp kvinnor i olika åldrar, från föreståndarinnan och hennes yngre assistenter ner till en handfull elever, någonstans på gränsen mellan barndom och ungdom. Och alla tycks på något vis fascinerade av nykomlingen. Även om slavinnan Hallie som arbetar på skolan är märkbart lite imponerad över att en representant för Nordstaterna tycker att de båda borde vara på samma sida. Vita män slåss alltid av någon orsak, men inte för hennes skull – i alla fall enligt Hallies tolkning av läget i landet. Men överhuvudtaget tar det inte länge förrän korpral McBurney börjar skapa oro genom sin blotta närvaro och även medveten manipulation. Föreståndarinnan Martha är inte heller särskilt lättflirtad, men gästen/patienten/fången fortsätter envisas med att hitta de rätta orden och sitt mest förbindliga tonfall för att vinna över hela huset på sin sida.
Och han blir mer och mer framgångsrik i det avseendet. Att hitta rätt ingång hos var och en av kvinnorna som trots allt framlever en delvis isolerad existens med undantag för passerande arméförband och andra mindre grupper av oftast beväpnade män. Deras umgänge är begränsat och en efter en börjar de flesta tina upp. I vissa fall blir de lätt förälskade, vilket inte oväntat skapar nya komplikationer i sig. Finns det något besläktat med scenariot i ”Svart Narcissus” här? Kvinnor med någon sorts speciellt kall i krävande miljöer, utsatta för osäkra omgivningar, dynamiken som kan uppstå med oväntade besök utifrån. Motstridiga känslor, avundsjuka och inte minst svartsjuka.
”Korpral McB” är möjligen för teatralisk för sitt eget bästa. Det går att se den så. Men troligen inte för mitt bästa. Jag gillar den lagom forcerade stilen och upplever filmen som mer uttrycksfull än Sofia Coppolas version flera årtionden senare. Att en film med ett halvsekel på nacken har åldrats i vissa avseenden är naturligt. Men helheten känns fortfarande skarp och skruvad. Clint Eastwood gör kanske en ovanligt suave, inställsam karaktär som utvecklas till en typ av orm i lustgården, medan kvinnorna blir allt mer temperamentsfulla och framför allt – där har vi det igen – akut uttrycksfulla. Och de egenskaperna eller vägvalen matchar varandra bra.
Att säga något mer utförligt om själva den här avgörande konflikten i USA:s historia är knappast den här filmens prioriterade ärende. Kommentarerna kring kriget finns där men ligger i periferin av handlingen. Det är berättelsen om främlingen som nästlar sig in i ett slutet sällskap och konsekvenserna av intrånget som är huvudsaken. Och den storyn finns i många varianter. ”The Beguiled” anno 1971 handlar mest av allt om att berätta en story, en saga, en möjligen sedelärande anekdot där Clint Eastwood gör en av sina mer i grunden mest ickeheroiska roller, en infernaliskt opålitlig opportunist som tror sig ha allting stadigt på rälsen men inte förstår att dra i nödbromsen i tid.
© Johan Lindahl
2024-06-01
DVD / Blu-ray
Filmen kan bland annat hittas via en samling på Blu-ray med åtta filmer ur Clint Eastwoods katalog. Men ibland även som separat utgåva från Universal.
Originaltitel: The Beguiled
USA, 1971
Regi: Don Siegel
Med: Clint Eastwood, Geraldine Page, Elizabeth Hartman, Jo Ann Harris, Darleen Carr, Mae Mercer, Pamelyn Ferdin, Melody Thomas Scott
Genre: Drama, Krig, Thriller
Svensk biopremiär: 1971-07-12
