The Walking Dead: Säsong 11 (2021)
Den sista säsongen, den med allting på
Hur knyter man ihop en serie som ibland varit det mest spännande på tv men också ofta känts repetitiv? Sällan eller aldrig lättjefull och lättvindig men helt klart i behov av tajtare och kreativare manus ibland.
Ja, man gör väl en best-of, en hitsamling med generöst fokus på de karaktärer som överlevt sedan de tidigaste säsongerna. Med otaliga nedplockningar av små och stora zombiegrupper (som inte kallas zombies) och konflikter mellan människogäng, men också med något stort och nytt på horisonten med potential att förändra allt.
Tre huvudspår löper parallellt under lång tid tills de konvergerar eller kolliderar. Ett försök för Maggie att återta ett förlorat fäste och maten där från ett stenhårt gäng (med bland annat Negan till hjälp och reseovän), Alexandrias vedermödor, och det lilla gänget som hamnade i Samväldet, den mest civiliserade plats vi sett sedan Rick vaknade på det där sjukhuset.
På det sistnämnda stället får kvartetten genomgå långdragna och närgångna utfrågningar i vad som verkar vara ett lika byråkratiskt som välorganiserat samhälle som lyckats överleva och frodas i en värld där vi hittills trodde att lilla Alexandria i dess glans dagar var kulmen av civilisation. Introduktionsfilmen för Samväldet är som en rolig relik från gamla satiriska sci-fi-filmer och informerar bland annat tittarna att det bor 50 000 människor där, av vilka vi kommer få se blott en handfull. De har till och med konditori och glassbil, samt polerade möbler i väntrum med riktiga telefoner, hierarkier och bortskämda sprättar som på riktigt använder ”plebej” som skällsord.
I Alexandria är det snålt med mat och murarna fallfärdiga. Och det finns dryga översittarbarn som är elaka mot Judith. Nöden tvingar ut ett gäng på exkursion mot ett hot som anades i förra säsongen. Det är spännande från första scenen med plats för lite humor. Det känns så bra man rimligen kan förvänta sig, och med en avsevärd ”Last of Us”-känsla när de ger sig in i storstaden och tunnelbanan.
Best-of, sa jag, och det är inte bara av godo. Vi har sett allt förut. När Daryl hamnar på insidan av ett hårt gäng i den tredje tråden är déjà vu-faktorn påtaglig. ”They had a code”, säger han väl redan i säsong tre om en skara tuffingar han tillfälligt slår följe med tills han inser vad de verkligen är kapabla till. Och när han är fängslad hör man nästan den glada låt han terroriserades med hos Negan. Just den här samlingen kallar sig The Chosen Ones och deras brödraskap har smitts i strid och eld. Här ingår också en kvinna som Daryl kamperat med förr i tiden. Är det nu han ska byta lag för gott?
Men det är också något som är rätt med den här metoden. De följer upp saker som pyrt i flera år, gärna på vindlande och motsägelsefulla vis, inte minst Negan/Maggie. Att använda forna fienders taktiker mot nya fiender känns både logiskt och symboliskt rätt i en säsong som sammanfattar alla de föregående. Att se våra gamla vänner skjuta obeväpnade för att vara på den säkra sidan var väl chockerande för några år sedan. Nu blir det bara en bekräftelse på seriens inofficiella tes: man ser efter sina närmaste. Allt annat får stå tillbaka. Kanske symboliseras det tydligast i Gabriel, som fortfarande bär sin prästkrage men inte verkar tro på någonting utom just lojaliteten mot de sina. Han ser för övrigt väldigt cool ut i sin svarta stass.
Det är en lång säsong (24 avsnitt istället för sedvanliga 16), med plats för en del avstickare och experimenterande. Michael Biehn gästspelar i ett avsnitt! Ett annat har nästan formen av detektivhistoria med den oefterliknelige Eugene i centrum. Gradvis anas skuggsidan av den perfekta staden, där orättvisor och maktmissbruk kommer leda till dramatiska händelser. Vårdköer är ett något överraskande ämne i en serie där sjukvård huvudsakligen bestått av några smutsiga trasor virade runt en sargad eller stympad kroppsdel. Jag tycker det här är intressant. När zombies är något man kan hantera, när de små men blodiga slagen mellan småsamhällen är över, vad är nästa rimliga steg? Att bygga något större. Kompromissa. Politik.
Längst upp finns en släkt kallad Milton med en otrevlig och bortskämd kronprins som ingen kan gilla och en kall härskarinna vid namn Pamela. Hornsby, hennes närmaste man, är en intressantare halvskurk som njuter av privilegierna men också gör jobbet för att behålla dem. Opportunistisk och hänsynslös men också lugn i nästan alla situationer. Ett svin som inger viss respekt. Den storvuxne säkerhetschefen Mercer avslöjar å sin sida allt mer sympatiska sidor och likt många andra börjar han ifrågasätta. Givetvis är våra välkända nykomlingar instrumentella i att ge andra synsätt hos folk som i många år har levt relativt skyddade och lärt sig blunda för en hel del.
Givetvis blir det mycket Carol och Daryl, som sägs ska få sin egen spinoff. Negans redemption arc är viktig och återkommande. Den är inte lätt men jag tycker att den faktiskt är intressant. Om man känner att Maggie väl kan sluta tjata om vad som hände Glenn och acceptera att den nye Negan aldrig skulle göra nåt sånt så har de lyckats med en riktigt svår utmaning.
Men hur avslutas denna postapokalyptiska långkörare som i sina bästa stunder fängslat mig så? Och kan jag beskriva det utan totala spoilers? Jag försöker:
De sista avsnitten inleds med tillbakablickar från Judith, påminnelser om allt de gått igenom. Dessa, och mången replik, känns lite … konstlade. Trailer-vänliga men inte helt övertygande. Slutsträckan präglas av både gammaldags hjälteskröna och rak kritik mot hur de priviligierade kan sko sig medan andra offras. Det är klassisk Hollywood, med andra ord politiskt. Men det blir också trängda situationer med horder ute i vildmarken, så som det ska.
Skarven mellan säsong fyra och fem kommer de aldrig toppa, och det kommer nog ingen annan serie heller göra, men när Judith hamnar i korselden och Daryl med skräck i blicken försöker få henne i säkerhet medan allting verkar rasa runt dem uppnås det närmaste man kan hoppas på av forna tiders nagelbitande. Och än kan de som klarat sig nästan hela vägen falla offer för de odöda och antingen stupa eller påtvingas hastiga amputationer under kaotiska förhållanden, med tröstande ord från någon som varit med om exakt samma sak. ”Det här är den värsta biten.”
Och det allra, allra sista avsnittet är till stora delar vad som krävs. Uppriktigt gripande scener och intensiv kamp för överlevnad. Men också med en stilbrytande sekvens som borde ha klippts bort helt, hur dyr den än var och en serie slut varav hälften också borde ha gallrats bort. Starka dialoger blandas med mystifierande påhitt som känns som en trailer för en spin-off jag bara delvis blir intresserad av. ’Vad hände?’ frågar man förbryllat tv:n när man bara vill smälta och begrunda känslan av en resa som nått sitt slut.
Jag måste prata lite mer om den där eldsekvensen, men utan att spoila för mycket … Hur tänkte de? Det är så mycket som plötsligt vräks in ur det blå, som stadsdelarnas relation till varandra och hur snabbt allt beslutas och utförs. Det är det mest påklistrade jag sett i en budgetproduktion sedan … jag vet inte när. Dialog och drama är därefter, strävar efter effekt men landar i grundkurs i klyschor. Jag blir helt ställd. De har stoff och scener till att runda av med stil och kliva av scenen till tittarnas respektfulla applåder. Somligt är urstarkt. Och så gör de så
här.
Men, ok. Man kan kanske välja att storsint ignorera det som brister och istället minnas den där lågmälda scenen med en person som vill sluta att hata men inte kan förlåta och en annan som för en gångs skull inte säger ett ord – med minnesvärt resultat. Eller de många andra respektingivande inslagen i finalen. De får utgöra mina sista minnen av en serie som jag nu följt en bra bit över hundra timmar och under ett drygt decennium. Jag lyfter på Rick-hatten och tackar för resan.
© Anders Lindahl2023-05-08