Mannen från Nasaret (1965)
Åldrat men värdigt bibelepos med Max von Sydow
Så här såg de ut en gång i tiden. Mastodontfilmer, inte minst i form av bibliska epos. Gärna tre timmar långa, som i det här fallet. Omsorgsfulla, noggrant utformade och kanske i många nutida ögon alltför stela på ett sätt som inte åldrats med värdighet. Men värdigt ser det ändå ut vid första anblicken. Inte direkt överstressat, men som sagt omsorgsfullt. Stämningsbyggande. 'Vördnadsfull' vore ett annat användbart adjektiv. Det är inte fundamentalistisk film, men bibeltexterna följs tämligen troget, med stiliga stråkar som ständiga följeslagare. Liksom en Max von Sydow med stålblå ögon som Frälsaren själv.
Det man kan och bör framhålla är om inte annat just en typ av omsorg och noggrannhet i iscensättningen. Här finns en kanon att ta hänsyn till och en respekt för att man inte gör de här bibliska storfilmerna hur som helst. Masscener som verkligen är masscener med mestadels vit- och gråklädda medborgare i dåtidens romerska provins Palestina. Stjärnspäckat även i små roller, på gott och ont. Du skulle också kunna kalla den cameotät i kubik. Vi ser Charlton Heston som en temperamentsfull Johannes döparen, Telly ”Kojak” Savalas som Pontius Pilatus liksom Martin Landau som översteprästen Kajafas. Och de har ändå lite mer kött på benen att arbeta med. Mer ökänd är väl John Waynes marginella prestation som romersk centurion med ungefär exakt en replik, som han i princip lyckas pulvrisera. Sidney Poitier som Simon av Cyrene, den förbipasserande medborgaren som fick bära Jesu kors, är också med några minuter – men det är en starkare sekvens med särskild tyngd i berättelsen. José Ferrer har en hyfsat stark närvaro som kung Herodes Antipas, en makthavare med begränsad jurisdiktion, krass men tvivlande. Garvad och kanske cynisk men trängd av en större världslig överhet. Den största han har anledning att känna till. För övrigt förekommer två Herodes inom filmens ram, båda omnämnda i Bibeln.
Mycket vandrande genom ödsliga vidder, kuperade terränger och landskap med sparsam vegetation. Underverk, bergspredikningar och rensningen av templet är bekanta hållpunkter för dem som gett sig i kast med evangelietexterna eller hört dessa refereras av andra. Några klimaktiska ögonblick med potential för storslagen melodramatik är faktiskt mer nedtonade och jordbundna än väntat. Traditionella tolkningar hänger med, sådant som Maria Magdalena som otrogen hustru dömd att stenas. Det var sannolikt inte samma person, enligt de flesta som uttalar sig i frågan numera.
Hallelujakörer? Jo, en och annan förekommer i en film som kan kallas alltför högtidlig och överdrivet bibeltrogen av belackare, men inte heller slaviskt betar av absolut alla punkter utan har en följsam karaktär, en röd tråd och ett tydligt narrativ. Knappast den absolut mest gripande skildringen av Jesu liv på film, men den tillhör kanon i sammanhanget och har flera minnesvärda moment mellan (det ska medges) vissa mer utdragna transportsträckor. Ryktesvis existerar även en fyratimmarsversion som jag inte kan uttala mig om och inte ens vet om den längre finns tillgänglig. Men en mer avkortad version än den här, säg två timmar, skulle nog ändå ha utelämnat alltför mycket, gissar jag helt okvalificerat.
© Johan Lindahl2024-03-24
DVD / Blu-ray
DVDn från Studio S bjuder på en trailer från tiden det begav sig. Reportage från inspelningen, tydligt åldrat sådant. En hyllning till regissören Stevens och frosseri i gammal god filmteknikutrustning. Det ger ändå en bild av hur episka produktioner kunde bli till några decennier tillbaka i tiden. Lätt filosofisk fason på inblicken i regissörens inspirationskällor och metodik. Inga direkta intervjuer med inblandade, men en koll bakom kulisserna med hjälp av en guidande berättarröst. En annan liten bakom-film med bildpoetiska ambitioner men lite allmänt oklart syfte. Liksom ett bildgalleri.