Nightmare Alley (2022)
Inte fullt så överväldigande som den borde vara
Åh, den underbara cirkusvärlden - sätta upp en show och skapa en illusion. Något som besökarna tror på eller i varje fall vill tro på. Oavsett samhällsklass och status.
Tystlåten lösdrivare får till synes slumpmässigt ett tillfälligt jobb med ett kringresande karnevalsällskap. Inte av det mest glamourösa slaget, men de saknar inte helt spektakulära inslag. Tidsperioden och de allmänna tidiga intrycken antyder att vi talar om ett Nordamerika märkt av depressionen och med facit i hand på väg in i ett stort krig. Längs vägen lär sig nykomlingen Stanton Carlisle (Bradley Cooper) att plocka upp tricken, sådant han kan använda för att komma upp sig i karriären.
Det gör han. En ny värld öppnar sig och en helt annan livsstil. Någon gång har Stanton fått tipset att inte gå över en gräns, inte spela över sina kort och börja tro på det du själv säger. Någonstans anar vi nog ganska tidigt att det ska bli en sedelärande historia om vad som händer när man inte lyssnar på den typen av råd. Men det är en resa dit. En ganska lång resa. Veteranregissören och stundtals skräckspecialisten Guillermo del Toro har möjligen antagit en successivt alltmer klassisk Hollywood-stil i sitt berättande. ”Nightmare Alley” genomsyras av en elegans och sofistikation som fungerar både till filmens för- och nackdel.
Paradoxalt nog är filmen som mest kontrollerad och återhållen, lite i brist på verklig nerv, när den vistas i de mest sjabbiga miljöerna, för att sedan bränna till mer uppe i societeten där den verkliga dramatiken tilldrar sig. Inte minst när psykologen Dr Ritter (Cate Blanchett) möter den skicklige småskojaren Stanton och de ingår ett oheligt partnerskap. Det leder till högre insatser såväl som ökade risker, svartsjuka från livspartnern Molly (Rooney Mara) och inte minst ett allt snabbare snurrande hjul. Kommer det att ramla av och i så fall när?
Det hettar till. Ja, spänning uppstår parallellt med en hjärnornas kamp där frågan är vem som kan lita på vem och vem som eventuellt överlistar vem till slut. Bildmässigt är det åtminstone i vissa avseenden oklanderligt, men inte det mest originella som regissören har hittat på hittills. Eller kanske är jag bara bortskämd med hans visuella överdåd i allmänhet och tar det för självklart att på det området kommer inte att finnas några anmärkningar. Möjligen är det också aningen för teatraliskt berättat om en teatralisk tillvaro, lite för uträknat och noirpastisch-formaterat för att verkligen beröra. Sammantaget blir ”Nightmare Alley” en film som är given för alla som följt del Toros bana och som uppskattar en stiliserad och anständigt spännande skröna, spunnen av en herre som vet hur man gör just det. Sensmoralen är också i sammanhanget helt rimlig. Det är på sina villkor övertygande i sin ödesmättnad, men kanske inte 110 procent överväldigande.
© Johan Lindahl
2023-01-13
DVD / Blu-ray
En del extramaterial av det vanliga slaget i den här typen av storfilmer. Glimtar från inspelningen, korta kommentarer från regissör och skådespelare etc. Jo, del Toro avslöjar några av sina inspirationskällor och vilken typ av film han ville göra, något i klassisk stil. Ett adjektiv som ofta upprepas av skådespelarna är 'mörkt'. Begrepp som gotiskt och film noir används också, inte helt oväntat.
Originaltitel: Nightmare Alley
USA/Mexiko/Kanada, 2022
Regi: Guillermo del Toro
Med: Bradley Cooper, Cate Blanchett, Toni Collette, Willem Dafoe, Richard Jenkins, Rooney Mara, Ron Perlman, Mary Steenburgen, David Strathairn, Mark Povinelli, Peter MacNeill
Genre: Drama, Kriminalfilm, Thriller
Svensk biopremiär: 2022-01-28
Hemmabio: 2022-03-16
