Maktens ringar: Säsong 1 (2022)
Inte så illa ändå
För att bedöma om Jeff Bezos fick sin ”Game of Thrones” måste man väl först definiera vad det egentligen betyder. Om kravställningen är att producera en väldigt dyr fantasyserie där pengarna syns på duken så måste man nog säga ja. Om man hoppas på något som griper tag och engagerar lika mycket som det chockerar så är det mer tveksamt om de har levererat. Men därmed inte sagt att det är ointressant.
Långt innan Bilbo hittade en viss ring men långt efter att Iluvatar (Tolkiens Gud) och hans Valar sjöng fram världen utspelade sig andra dramatiska händelser i Middle Earth. Det handlar bland annat om hur de utvalda människor som slogs på rätt sida i det stora kriget mot ondskan belönades med långt liv och en egen ö och gradvis kastade bort sina gåvor. Det handlar också om de där ringarnas tillkomst och deras roll i historien. Om detta berättas i Tolkiens Simarillion, främst de avslutande ”Akallabêth” och ”The Rings of Power”, såväl som i andra halvt förlorade och halvklara sagor. Det berättas också lite här, i min nästan tjugo år gamla artikel ”Hur gammal blir en alv”.
Amazons jättesatsning använder dessa källor (inte min artikel, men de andra) men de relativt okända J. D. Payne och Patrick McKay blandar förstås också in egna påhitt för att piffa upp det, spetsa till det och klistra ihop det. Inget oväntat. Det är ganska koncisa texter som lämnar plats för påkostat utbroderande. Hela serien startar mot en komplex bakgrund som anas ibland men sällan förklaras i detalj, på gott och ont. Det finns orcher kvar men Sauron anses död och det är mest envetna typer som Galadriel som fortfarande oroar sig. Hennes ”unge” vän Elrond är till exempel upptagen med andra ämnen, som att förhandla med dvärgar.
Men på olika fronter hopas orosmolnen och saker sätts i rullning. Ett nomadfolk inte alls olikt hobbitar träffar på en förvirrad luffare som fallit från himlen och verkar besitta vissa krafter, dock knappast talets gåva. Vem är han? God eller ond? De gör faktiskt gåtan rätt intressant med flera tänkbara svar. Orcherna är på frammarsch igen och människorna i närheten inser att faran nalkas just som de vaktande alverna i närheten är på väg att lämna ”Söderländerna” (ett område som händelsevis geografiskt råkar överlappa … [avstår motvilligt från spoiler]). Samtidigt tar Galadriel i sista sekund beslutet att inte bli en Valinor-bo. Ensam på havet möter hon en skeppsbruten man med visst mod men låga tankar om sig själv. Tillsammans hamnar de på en ö som Tolkien-vänner lätt identifierar innan vi får facit. Kan hon få hjälp mot ondskans makter här?
Till min förvåning lämnar det här mig inte så likgiltig och framför allt uttråkad som jag befarat. Visst, de försöker som så många andra, inklusive Jackson själv, återskapa Jacksons succé men de gör det med ståtliga bilder och en viss stämning och faktiskt ibland med något som kan likna djärvhet. Det är för att tala klarspråk bättre än Hobbit-filmerna. Det är också, med risk för att låta helt absurd, mer realistiskt. Folk studsar inte runt som gummibollar eller hoppar på fallande klippblock i luften. Dvärgarna har också mer personlighet och känns mer tolkienska än Bilbos resesällskap. Elronds vänskap med Durin (den fjärde), en utmärkt Owain Arthur, känns genuin. Humorn är ok. Där får man ju säga att de erbjuder något som saknades helt i den andra närliggande jämförelsen: ”House of the Dragon”. Hårfotarna ser kanske lite väl tilltufsade ut, även om det kan motiveras med deras behov av att smälta in i landskapet, men här utkristalliserar sig med tiden personligheter, inte minst Markella Kavenagh som Nori. De spirande känslorna mellan alven Arondir och handlingskraftiga människan Bronwyn blir aldrig fåniga och överlag är jag för att berätta historier om ”småkaraktärer” som mycket väl kunde ha funnits i den här världen. Och när orchernas ledare, den de kallar ”Fader”, presenterar sig får han tillfälle att säga en del intressanta saker.
Galadriel har väl drag av den där lusten att göra actionhjältar av alla, men Morfydd Clark har utstrålning och hennes envishet har klass. Och när hon skrytfajtas mot en handfull númenorer uppstår gracen hos en wuxia av finare slag. Karaktären Halbrand må kännas som ett genomskinligt försök att återskapa Aragorn och Charlie Vickers är rentav lite lik Viggo men deras samspel funkar. Och här pågår mer än man först tror. Över huvud taget gillar jag besöket i Númenor innan fallet, här ett tillhåll för ett privilegierat släkte med avsevärda färdigheter, men långt ifrån perfekta.
Det är en bekant berättelse om stolta alver, svaga eller modiga människor och små protohobbitar som bara vill överleva och leva sina enkla liv men dras in i stora händelseförlopp. Och det leder förstås fram mot en batalj. Man måste ha en batalj. Denna hann jag i förväg läsa goda ord om utan att för den del ha en aning om vilka kombattanterna var. Det tänker jag inte spoila här heller. Den levererar hur som helst både strid, hopp och förtvivlan. Det är ganska effektfullt, men också väldigt välbekant. Det blir också konstigt bombastiskt ibland, som när ett svärd visar sig vara en nyckel som …. nej, det är bara för dumt. Å andra sidan, efterdyningarna till denna dumhet är riktigt kraftfullt skildrade och präglar ett dovt nästa sista avsnitt med många starka scener och svåra motgångar.
Intrycket är blandat. Att tilldela föremål stor betydelse hör ju genren till men här tycker jag att de går överstyr med både mithril-inslaget och det där svärdet. Somligt är fånigt. Somligt är å andra sidan oväntat våldsamt i vad som allmänt är betydligt mer familjevänligt än nämnda ”House of the Dragon”.
Men ofta är det inte bara snyggt utan Ridley Scott-snyggt. Tablåerna är bra mycket tjusigare än ”The Witchers” något tveksamma bildspråk. Det finns också gråskalor här. Stundtals undrar man om härföraren för orcherna (’vi föredrar att kallas Uruk’) eller Galadriel är den mest oresonliga.
Att uppskatta, om än inte älska, ”Maktens ringar” som påkostad eskapism är ganska lätt. Howard Shores fina öppningstema till en snygg, sandig vinjett leder in i en stor pampig värld man kan försvinna i. Som lektion i Tolkien-kunskap är den dock diskutabel. Det finns somligt som direkt motsäger Tolkiens texter, om man tycker sådant är viktigt. Därmed inte sagt att allt är taget ur luften. Här återfinns framför allt viktiga teman i Tolkiens verk, teman som han ofta utvecklar mer intressant i sina brev än i grundtexterna: till exempel det om de alver som stannade kvar på fastlandet efter att de erbjudits ett alternativ i Valinor och deras sorg och oro över hur världen bleknar runt dem - och därmed deras desperation att bevara den. Det är i allra högsta grad ”tolkienskt”.
Några twistar och mycket känslor avslutar säsongen. Och även om jag förutsett ett par av de där twistarna så lyckas de få mig att tvivla på vägen i ett ganska lyckat spel med förväntningar och antydningar, och de lägger upp en lovande spelplan inför fortsättningen.
Summa summarum så är det väl rätt troligt att jag kommer titta vidare när nästa säsong dimper in.
© Anders Lindahl
2022-11-19
Originaltitel: The Rings of Power: Season 1
USA, 2022
Skapare/show runner: J. D. Payne Patrick McKay
Med: Morfydd Clark, Robert Aramayo, Owain Arthur, Nazanin Boniadi, Ismael Cruz Córdova, Lenny Henry, Markella Kavenagh, Charlie Vickers
Genre: Äventyr, Fantasy, TV-serie
Teman: Originalproduktion från Amazon Sagan om ringen
Ingår i följande teman
