Belascoarán (2022)
Engagerande äventyr i 1970-talets Mexico City
En strypmördare går lös i storstaden. Samtliga offer är kvinnor, något som tyvärr varit ett återkommande problem i Mexiko. Här utspelas allt i mångmiljonmetropolen Mexico City, sent 1970-tal. Fotbolls-VM pågår i Argentina, men det mästerskapet slutar inte så väl för mexikanerna (liksom för Sverige, i förbigående sagt).
En man i sina potentiellt produktivaste år vill ha en förändring. Inte detsamma som hans hustru, det vill säga byta ut mattan. Nej, han tar större steg än så. Rusar ut från det väl betalda kneget som ingenjör, den välordnade villan och troligen trogna hustrun som han inte längre känner något gemensamt med. Tillvaron blir betydligt mindre glamourös men han får chansen att uppfylla sin dröm, bli 'oberoende' brottsutredare i en stad där få litar fullt ut på polismakten. I bakgrunden finns historien om en familj där föräldrarna en gång kämpat mot diktatorer och systern umgås i progressiva kretsar. Nyblivne detektiven Hector Belascoarán Shayne har svårt att bli tagen på allvar i sitt nya kall, men samtidigt gör han sig ett namn i en TV-frågesport modell ”Kvitt eller dubbelt” - om någon kommer ihåg det forntida formatet.
Huvudrollsinnehavaren Luis Gerardo Méndez kan kännas igen från serier som ”Narcos: Mexico” och ”Club de cuervos”. Miniserien ”Belascoarán tar upp allvarliga frågor men är också en fullt medveten pastisch på allehanda privatsnokskrönor, med återkommande berättarröst som aktivt spelar på arketyper i sammanhanget och serien finner sig tillrätta i en genre som må vara överbefolkad, men är ändå i den här tappningen ganska gemytlig. Vi får sociala perspektiv, medelålderskrisande och en imponerande återskapad stadsmiljö från några decennier tillbaka, en småputtrig situationskomik parad med lagom laddning spänning. Givetvis måste den oförvägne privatdeckaren även träffa på en kvinna med tragiskt förflutet som assisterar honom i hans värv, om än på sina egna villkor.
Knappast en banbrytande berättelse, men det första av tre åtminstone delvis fristående men lika delvis sammanhängande avsnitt ger mersmak. Samt nyfikenhet på de troligen överdrivet sötningsmedelsstinna varianter av läskeblask som vår hjälte (eller antihjälte) regelbundet konsumerar. I andra avsnittet börjar Belascoarán rota i mordet på en fackföreningsledare samtidigt som han anlitas av en skådespelerska som är bekymrad för sin dotter. Kan fallen ha något samband? Den nyetablerade deckaren motarbetas fortfarande av mindre hederliga myndighetsutövare, men finner allierade på andra håll, gärna på samhällets så kallade skuggsida. Sjuttiotalsatmosfären fortsätter framhållas med hjälp av strategiska musikval, inslag av
split screen och tidstypiska fenomen som att det är helt OK att tända en cigarett inomhus, även där minderåriga vistas.
Skjutvapen må höra till standardutrustningen för en privatdeckare men just den här representanten för kategorin erkänner sig vara en rätt usel skytt som drar sig för att plocka fram puffran om det inte är absolut nödfall. Staden är rutten, men där finns människor med varma hjärtan. Och huvudpersonen har hittat sitt kall, medan hans kontorskompis rörmokaren står för alltmer av den utpräglade avspänningskomiken genom sitt saftiga språkval och otyglade temperament.
Miniserien som åtminstone hittills består av tre längre avsnitt ser ut att kunna ha en möjlig fortsättning. Kanske. Lite oklart. Insatserna höjs om inte annat och karaktären blir mer hårdkokt om än med samma avväpnande distans till allt elände och elakt spel som pågår. Undertexten är allvarlig, men utförandet är framförallt en engagerande typ av pastisch på
film noir. Även om detektivens drastiska transformation till en slående driftig och skicklig överlevare ställd mot starka onda krafter, trotsar trovärdighetens tyngdlagar om man skulle ta det på fullt allvar.
© Johan Lindahl2022-12-17