House of the Dragon: Säsong 1 (2022)
Respektingivande start på nytt försök
Först ut bland de serier i Westeros som ska slå mynt av ”Game of Thrones” framgång och samtidigt återvinna prestigen efter det mindre hyllade slutet är en berättelse förlagd långt tidigare. Talande nog är herrarna Benioff och Weiss långt borta, men Ramin Djawadi har fått nytt förtroende att göra musiken. Från och med avsnitt två använder de rent av hans klassiska tema från originalserien som intromusik, till en animation i samma stil.
Nämn GRR Martin och någon (eller tusentals) kommer påtala hans ökända svårigheter att avsluta den bokserie för vilken han är mest känd. Jag är en av dem. Jag tycker det är konstigt och ganska sorgligt att han inte lyckats uppfylla sina återkommande löften om att knyta ihop ”A Song of Fire and Ice”-säcken. Jag kan rentav tycka lite synd om Benioff och Weiss, som visserligen stressade i mål och slarvade en del men åtminstone försökte ge ett avslut, som för övrigt garanterat innehöll en del uppslag från författaren själv. Vilka visade sig mindre populära, vilket kanske paralyserade Martin ytterligare. Bara en teori …
Vad har han gjort istället då? Ja, ganska mycket, bland annat (tillsammans med några insatta fans) något som han inte riktigt vill kalla sin Silmarillion. ”The World of Ice & Fire” är dock just det, en kärnfull sammanfattning av Westeros historia och geografi (plus en hel del om Essos). Vissa dramatiska förlopp som utspelar sig cirka 100 år efter Aegons erövring blev så omfångsrikt skildrade att de fick sin egen bokserie (eller åtminstone bokduo) varav bara den första delen utkommit. För Martin har lovat att skriva klart ”Winds of Winter” nu. Haha … Hur som helst: häri finns källmaterialet till ”House of the Dragon” som jag nu har sett första säsongen av, och faktiskt uppskattat.
Redan i avsnitt ett hinner de ge känslan av att det här kan bli något, när de presenterar en handfull karaktärer som man snabbt får något slags känsla för eller emot. Efter en kort prolog där prinsessan Rhaenys Targaryen (Eve Best) är snubblande nära att bli rikets första kvinnliga härskare hoppar vi 15 år framåt till en tid då hennes yngre kusin sitter på tronen. Pga att han är kille. Viserys är dock en ganska sympatisk härskare och lite mer progressiv än sina samtida. Allt är ju relativt. När hans envetna försök att få en son ur hustrun till slut leder till att hon dör i barnsäng inser han det uppenbara: att hans dotter Rhaenyra bör ärva tronen. Här sås fröet till konflikter och konspirationer, avund och långa samtal, teman som kommer prägla hela första säsongen.
Rimliga förväntningar är bra. Jag kan väl medge att just släkten Targaryen, trots Martins starka fokus på dem, aldrig har varit mina favoriter i den här världen och de är definitivt i centrum här. Drakar finns det fortfarande ganska många av och de är en självklar del av deras maktmedel, även om det råkar vara snålt med krig att använda dem i just under den här perioden. De viktigare karaktärerna ur släkten inkluderar kungens mindre sympatiske men mer handlingskraftige bror, Daemon. Hans dåliga sidor och hänsynslöshet mot andra människor etableras tidigt, och dessutom pratar Matt Smith lite som Ramsay Snow. Mot slutet av avsnitt tre väcker han dock respekt i en rejäl och maffig stridsscen. Andra för dramat viktiga hus inkluderar den fordom viktiga sjöfararsläkten Velaryon och den i ”Game of Thrones” mer perifera släkten Hightower, här representerad av kungens hand Otto och hans dotter Alicent, som tidigt i serien blir kungens nya hustru. Lannisters är bara en familj bland andra och Baratheons har synnerligen snålt med skärmtid. För att inte tala om Starks.
Fortsättningsvis försöker Rhaenyra hitta sin plats som blivande härskare i ett rike som aldrig sett en kvinna på Järntronen. Kan hon sätta sig i respekt i förtid? Associationerna går självklart till Daenerys Stormborn, men det handlar länge om en väldigt annorlunda situation där hon officiellt har utlovats makten men ingen riktigt verkar ta det på allvar. Och kungen själv verkar vankelmodig kring sitt beslut. Var det ett misstag, det här? Han är helt klart en välvillig härskare men också en som inbjuder till anklagelser om ”svaghet”, de tänkande härskarnas ständiga lott. Hans sjuklighet, som förvärras alltmer under seriens gång, hjälper honom förstås inte att projicera makt.
Det handlar alltså om Järntronen, den som alla vill sitta på även om inte alla säger det öppet. Möjligheten till den där makten präglar relationer och förväntningar på andra, och förstås möjligheten att leva sitt eget liv. Blodsband är livsviktiga och det pratas tyst och högt om huruvida för dramat viktiga barn har alstrats på rätt vis. Det är talande att det är mindre kontroversiellt med giftermål mellan nära släktingar, ett vanligt inslag hos Targaryens, än helt vanlig otrohet. Det pyr helt enkelt av öppna och dolda konflikter inom de viktiga släkterna, vilka ibland exploderar i våld. Vid ett tillfälle blir Alicents ena son av med ett öga.
Med allt detta fokus på de mäktiga släkternas maktkamp finns det inte så mycket plats för det som jag också gillar med Martins värld; små människoöden i en stor värld. Det blir en del besök i King’s Landings mindre pråliga gränder men snålt med engagerande uppdrag, kamp för tillvaron, flykt i vildmarken och annat mysigt. Det är okej. Ur det lite torra materialet har de faktiskt mejslat fram karaktärer. Paddy Considine känns trovärdig som en sansad kung som förlåter en hel del och griper efter alla sätt att hålla ihop familjen men också gör egna misstag, sårar stolta allierade och lyckas söndra lika mycket som samla. Matt Smith som Daemon är privilegiet personifierat och beter sig som om inga regler gäller honom, men saknar inte mod. Rhaenyra (som likt Alicent spelas av två olika skådisar) kombinerar stoltheten och ibland dumdristigheten hos Daemon med försök att leva upp till ansvaret hon fått av pappa. De är en effektiv trio att bygga upp konflikt kring. Med god hjälp av intrigerande eller bara allmänt ambitiösa bifigurer, förstås, även dessa med vissa nyanser.
De har målat en del fina tavlor. Som ringen av tända ljus i Baelor’s Sept eller Dragonstone i dimmigt motljus. De bjuder också på en del äckel kring kungens hälsoproblem, för den som tyckte att Sams tid i Oldtown i originalserien var höjden av underhållning. Det blir en del våld och skärmytslingar i avsaknad av stora bataljer. Och givetvis blir det ett bröllop som … inte går enligt planerna.
Så till vad som saknas. Humor är det lite snålt med, till exempel. Ingen kommer med såna där goa oneliners som Tyrion och Bron levererade så fint. Släkten Velaryon är inte överdrivet intressant, tycker jag. Det är också svårt att hitta någon att genuint avsky. Den sorglige och lömske Larys erbjuder lite av den förhatlige ränksmidare genren kräver men han är inte i närheten av Littlefinger, Joffrey eller Ramsay.
I avsnitt 6 byts några viktiga skådisar ut för att visa på tidens flykt. Precis tvärtom som filosofin i ”Stranger Things”, alltså. Här blir det också lite drakigare, med både små och stora flygödlor. Innan säsongen är över kommer några riktigt minnesvärda drakscener ha utspelat sig, för den som undrar ifall de levererar vad titeln utlovar.
Kungen, alltmer härjad av grym sjukdom, blir alltmer ett hjälplöst vittne till maktkampen inom hans familj. Men kan fortfarande dominera en scen full av starka viljor bara i kraft av sin önskan att medla och modet att blotta sitt kroppsliga förfall. Ibland kan den släktmiddag som bara urartar till lite småbråk vara mer minnesvärd än den groteska huvudhuggning som föregått den. Men om hela syftet med säsongen vore att bereda väg för förbrödning och försystring hade vi ju inte kunnat se fram emot vad som i skrifterna kallas The Dance of Dragons.
Det är väl ingen spoiler att första säsongen håller igen något när de gäller den sortens maffiga strider vi vet att Martins värld kan rymma och istället bygger upp intresse inför nästa. Det betyder inte att det saknas slående scener. Sista avsnittet avslutas till exempel väldigt starkt, visuellt och känslomässigt.
Det är till sin helhet en blandning av ungdomliga misstag, äldres grubblerier och strategier och väldigt stora konsekvenser och insatser. Det här släktdramat med stort inslag av slott och drakar är sannerligen inget för de yngsta men jag tror att den är ett steg mot att vinna förtroendet åter hos många som förbittrades av originalseriens slut. Och själv kan jag redan sakna den där känslan av ”måndag, ja men då kommer i alla fall ett avsnitt av Game of … Dragons”.
© Anders Lindahl
2022-10-29
Originaltitel: House of the Dragon: Season 1
USA, 2022
Skapare/show runner: Ryan Condal Miguel Sapochnik
Med: Paddy Considine, Matt Smith, Emma D'Arcy, Rhys Ifans, Steve Toussaint, Eve Best, Sonoya Mizuno, Fabien Frankel, Milly Alcock, Emily Carey, Graham McTavish, Matthew Needham
Genre: Drama, Fantasy, TV-serie
Hemmabio: 2023-02-13
Teman: Game of Thrones Originalproduktion från HBO
Ingår i följande teman
