End of the Road (2022)
Idébrist efter intressant inledning
Allting är större i Texas. En devis de gärna använder i marknadsföringen, har jag märkt när jag och min fru haft vägarna förbi på senare år. Nu är det bara en skylt som skymtas i ett sent skede av filmen. För det mesta här tar plats i Arizona och New Mexico på väg österut. Familj med nybliven änka och två barn samt en bror/morbror med stämpeln som släktens minst ansvarstagande vuxna individ, bilar i maklig takt mot Texas. Ekonomiska omständigheter har gjort dem tvungna att sälja det omhuldade huset och lämna allt det invanda, fortfarande i sorgetillstånd.
Barnen är inte överdrivet förtjusta i flytten. Så mycket framgår av introduktionen, som även poängterar att mamman (Queen Latifah) lärt sig ta vara på sig själv och kunna försvara sig och de sina vid behov, tack vare farsan som var kringflyttande militär med ständigt olika baser som hemvist. Ombyggnader på vägen leder till oplanerade turer inne i rödnackarnas land, där rasismen frodas öppet och alla tycks ha ett gevär i baksätet eller bakluckan. Ingen trygg plats för en afroamerikansk familj i den här skildringen. Och det blir bara värre. Kvartetten försöker behålla fattningen och undvika problem, men genom olyckliga omständigheter hamnar de på fel ställe vid helt fel tidpunkt och fattar själva några tveksamma beslut. Framförallt den svartafårstämplade morbroderns ogenomtänkta handlingar gör dem till måltavla för en av delstatens mest ökända förbrytare.
Inledningsvis demonstreras vissa intentioner att måla upp en sociologisk bakgrund och skildra ett stämningsläge, säga något om samhället och dess baksidor. Men de försöken håller högst halva filmen. Efter det anammas ett standardkoncept som brukats flitigt i fordom dagar och aldrig slutar vara populärt. En eller annan mindre överraskande överraskning till trots är vägen mot slutet av - just det - vägen, en alltmer förutsägbar historia. Tematik och sensmoral är bekanta: lita på dig själv, prioritera din familj, lär dig av misstagen, håll fast vid dina principer men bryt dem lite lagom om så krävs och framförallt: skydda dina närmaste mot allt ont. Eller har jag redan sagt det?
Filmen klockar in på cirka 90 minuter och det räcker. Alla egna idéer har sinat en stund innan dess, trovärdigheten är i princip utrensad i förbifarten och en lagom dos överlevnadshumor räddar tillsammans med Queen Latifahs egen pondus ett knappt godkänt betyg.
Knappt. Någon framgångsrik turistbroschyr för sydstatsbältet är det knappast heller. Om någon trodde det.
© Johan Lindahl2022-10-16