The Sandman - Säsong 1 (2022)

”You're Dreaming, Darling. Anything Is Possible.”

Så de vågade till slut. De gjorde det. Och det var väl skönt att de väntade lite. Tänk om de hade försökt gestalta Neil Gaimans scenerier och karaktärer på 90-talet, med den tidens attityd och möjligheter till effekter? Men effekter är ju inte allt. Jag var ännu mer nyfiken på om de skapat en fungerande stämning, eller om allt skulle bli lite sådär stelt och tillgjort. Det är lite stelt i serierna också, jo, men där funkar det. Att hitta en ton som fungerar i detta medium, det är utmaningen. Och hur hanterar man en sådan liten detalj som att huvudpersonen har pratbubblor i annan design? Vad resulterar det i ljudmässigt? Men också: kommer de små detaljerna få plats? De oavslutade, fragmentariska dialogerna och intressanta insticken?

Ok, vi backar bandet lite (som man bokstavligen gjorde när serietidningen var ny). I slutet av 80-talet kom de första numren om en herre med många namn och märkliga syskon. Tecknarna och färgläggarna har kommit och gått och olika visuella stilar har prövats på, men författaren till alla avsnitt i vad som skulle bli ett episkt verk som senare utkommit i allt tjusigare samlingsvolymer och har hyllats ungefär lika mycket som ”Watchmen” heter Neil Gaiman. Han har jobbat i många medium och en del kanske mest tänker på honom som romanförfattare. För min del tycker jag faktiskt att just dessa serier är hans främsta verk.

Drömmarnas härskare, en gothig och gänglig herre, omnämns bland annat som Morpheus och rätt och slätt Dream. Han är en av ”the endless”, väsen med oerhörd makt men avgränsade ansvarsområden. Han tillfångatas i berättelsens (och förra seklets) början av en rik man som egentligen är ute efter hans syster Döden. Det blev fel, helt enkelt, men även den som Roderick Burgess har fångat hade väl kunnat vara synnerligen användbar, om fången bara velat samarbeta. Men åren går och den stolte, tystlåtne Morpheus är kvar i sin cell medan världen och hans tjänare på olika sätt påverkas av hans frånvaro. Tills chansen att bli fri slutligen kommer. Han saknar dock sina attribut, de prylar som gör honom verkligt mäktig. De första avsnitten av den tecknade serien handlar om de märkliga och ofta hemska resor han måste göra för att få tillbaka dem, bland annat till Helvetet. Och om de ohyggliga saker som kan ske när de hamnar i fel händer. Jag tänker bland annat på en viss sekvens på en restaurang.

The Sandman-serierna tar ett tag att komma in i. De är oerhört ambitiösa och vittnar om Neils bildning och förkärlek för berättarkonst, historia och mytologi. De är också ibland ren skräck, med groteska scenerier och infernaliska straff som även kan utdelas av sandmannen själv. Denne inleder faktiskt berättelsen som en något annan person än den han utvecklas till under seriens gång, från hämndlysten till mer eftertänksam. Hans behandling av en kvinna han en gång älskade hör verkligen inte till hans största stunder. Ond, kunde man rentav kalla honom. Men alla kan ju förändras, och det är alltså ett tema alltsom historien fortskrider.

Så till tv-serien, då. Som jag inte var säker på att jag ville se men ändå gjorde eftersom det kändes som en plikt, och eftersom Gaiman ändå varit involverad.

Det börjar med en tjusigt visualiserad och lite tillgjord monolog från huvudpersonen om hans och drömmarnas roll i världen, eller snarare hur det var fram till fångenskapen. Denna skildras snarlikt boken, med Charles Dance i rollen som förmögne ockultisten Burgess som 1916 gör något oerhört i hopp om att ta kontroll över döden. Bland skillnaderna ingår att The Corinthian, en av Morpheus hemskaste skapelser, snabbt kommer till Burgess hjälp för att förklara vad han fångat och berätta om The Endless.

Tv-serien månar mer om att alla ska förstå från början, är mitt tidiga intryck, vilket oundvikligen förtar lite av mystiken men inte måste paja allt. Det där med pratbubblorna har de inte gjort något särskilt med, kan jag berätta. Tom Sturridge har en mörk men ganska normal röst. Berättelsen om den långa fångenskapen är lik förlagan men också annorlunda. Den skapar samma förutsättningar med ett justerat persongalleri. Och jag måste säga att den här versionen också har sina poänger. Skådespeleriet är bättre än väntat, det finns stämning här. Och om de mildrar Morpheus hämndlystnad lite och tar udden av det utstuderade straff han ger sin fångvaktare i originalversionen så är det kanske inte så fel.

Visuellt är det snyggt men inte så man tappar hakan. Och varför har de tryckt ihop bilden på bredden? De kan kalla det ett konstnärligt beslut tills korna kommer hem, faktum kvarstår att det ser ut som ett misstag. Och vad är det för trams att peta in klipp med kommande ’häftigheter’ innan eftertexterna?! Denna dumhet begår de i och för sig bara i första avsnittet.

Även fortsättningsvis går serien en ibland frustrerande balansgång mellan läskig, fängslande och pedagogisk. Det är mycket som klaffar, och jag tror att en fullständig nykomling på rätt humör kan bli ganska fascinerad av det här. Vad gäller trogna fans så dristar jag mig att tro att det goda mottagandet också innehåller en ansenlig dos lättnad; det blev inte dåligt. (Jag bortser här ifrån mottagandet från folk som retar sig på att persongalleriet är mindre vitt och mer kvinnligt, låt dem reta sig.) Det är en trogen tolkning på så vis att den ständigt återkommer till samma nyckelscener och teman som förlagan, och djärv på så vis att den ofta tar lite annorlunda vägar till dem. Att flytta fram det hela 30 år i tiden känns inte så störande. En tidning blir en blogg, mobiltelefoner finns men blir aldrig handlingens centrum.

Morpeus försöker alltså återfå de stulna grejerna och The Corinthian försöker hindra honom, med plats för dramatiska stickspår. Tre grejer är det: en mask, en rubin och en påse sand. Och givetvis är de på helt olika ställen. Bland annat Helvetet, där Brienne of Tarth styr och där en minnesvärd verbal duell utspelar sig. Här får vi också vetskap om hur grymt Morpheus kan behandla folk. Det blir förstås också en del mindre dramaturgiskt relevant fan service, bland annat i form av Kain och Abel, som tillför lika mycket som i förlagan. Det vill säga snudd på ingenting.

Det vaknar till ordentligt när det drar ihop sig till den där restaurangscenen. David Thewlis är hypnotisk långt innan hans ägarskap av en viss rubin resulterar i en av de mest läskigt minnesvärda sekvenserna. Vilket nästan är ett problem. Hans rolltolkning gör plötsligt att man märker vad som saknas i flera av de övriga. Tom Sturridge i huvudrollen har en svår roll där överspel vore största synden, men lite mer nerv och närvaro hade väl inte varit en omöjlighet? Patton Oswalt är sympatisk som sandmannens nya korp och Vivienne Acheampong fungerar bra som Lucienne. Boyd Holbrook är slö på ett bra sätt och kontrollerat kuslig som The Corinthian, en mardröm som mördar och inspirerar andra att göra detsamma - och vars ständiga solglasögon sitter på till sista avsnittet. Som en kontrast till honom kan nämnas Death, den oftast återkommande och i särklass mest omtyckta av Morpheus syskon. Hennes namn speglar uppdraget; hon hämtar när någon ska hämtas, men är verkligen ingen iskall figur i kåpa. Death är helt enkelt trösterikt trevlig och Kirby Howell-Baptiste gör rollen fint i ett utmärkt ’mellanavsnitt’ där vi också får träffa Dreams ”projekt”, mannen som slipper dö och som han brukar träffa vart hundrade år. En av mina favoritberättelser, härligt skildrad. Att Neil inte passade på att städa bort sin enormt krystade replik om ”antropomorfa väsen” får man väl ha överseende med. Även solen har sina fläckar.

Slutsträckan, där element inplanterade i början skördas ganska snyggt, inkluderar en mässa som man minns ifrån förlagan (tydligare aviserad, som det mesta i tv-serien) och intrigerande bland Morpheus syskon, den dystra Despair och den sliskigt illmarige Desire. Och äntligen blir det en bra biroll för Stephen Fry, till skillnad från en roll där man bara tycker det är kul att se Stephen Fry. Det finns plats för intressanta idéer om mardrömmars ansvar och … drömmar. Morpheus vägrar erkänna att någon, ens han, kan och har rätt att förändras, men visst är det just det berättelsen till stor del handlar om. Och om drömmens värld som en högst ’verklig’ värld.

Till övertydlighetens gräns, konstaterar jag lite motvilligt. Säsongsfinalen är, måste jag säga, snudd på tillrättalagd. Det är inte dåligt men det saknar den visionära och mystiska känsla som präglar Gaimans (och tv-seriens) bästa stunder. Mördarmässan har flera vassa scener men temat om ”virveln” som kan hota båda världarna känns nästan som vilken ungdomsfantasy som helst i den här tappningen. Det är också något med hur musiken används så yxigt för att invagga i rätt stämning som gör tv-serien mindre mäktig för mig.

När ”The Sandman” är som bäst är den verkligen bra, och att den är gjord med respekt för Gaimans värld och idéer är det förstås ingen tvekan om. Men jag skulle inte kalla det en stor tv-serie. Den slukar inte upp fullständigt. Den blir inte en högre verklighet. Den är inte hypnotisk. Visst kommer jag titta vidare när/om det blir mer (och se bonusavsnittet ”A dream of a thousand cats” nån gång), men jag blir ännu mer sugen på att läsa om den tecknade serien.

Det blir en svag fyra. Det är respektingivande gjort och med en bra attityd. Och kanske kommer de rentav hitta tonen ännu säkrare och mer konsekvent om de får chans att fortsätta bygga det här. Vilket i skrivande stund verkar troligt men inte spikat.

© Anders Lindahl
2022-09-24

Originaltitel: The Sandman - Season 1
USA, 2022
Skapare/show runner: David S. Goyer Allan Heinberg
Med: Tom Sturridge, Boyd Holbrook, Vivienne Acheampong, Patton Oswalt, David Thewlis

Genre: Fantasy, Skräck, TV-serie
Teman: Originalproduktion från Netflix

Ingår i följande teman

Sök