Clark (2022)
Hejdundrande hyperkinetisk historia om inte direkt helyllekille.
Den där Clark… Som alla hörde talas om i barndomen, åtminstone om vi växte upp under en speciell tid i Sverige. Någon som minns?
Vi hörde, men vad visste vi egentligen? Kanske får du veta något här, eller också inte alls. Om inte annat serveras en strid ström av svensk närtidshistoria på ett sätt som trotsar alla eventuella försök att kunna beskrivas som socialrealism. Det här är
inte det. ”Clark” är stor komedi med allvar i botten. Vad säger det om samhället då? Vissa minnen har man ändå av hur det såg ut, lät och doftade på den tiden. Men den här Clark levde inget vanligt liv. Oavsett hur mycket som är en skröna - och det är mycket det. I en ofta oförskämt underhållande överdos av överdrifter.
Så många filmiska finesser och skarvar i marginalen. Det handlar mer om stil än något annat. Helt absolut ansvarsfullt är det möjligen inte att skildra en yrkeskriminells öden och äventyr på det här sättet. Men det är ändå som att man faktiskt lär sig någonting. Själva sättet att berätta ger insikter. Och det osar verkligen 1970-tal, åtminstone som jag minns det, trots att jag tillbringade samma decennium mestadels i grundskolan och avgjort inte rörde mig i samma kretsar som herr Olofsson.
Bill Skarsgårds regelbundna utrop och utbrott på svengelska ger stor behållning i sig. Annars är han lika regelbunden vad gäller inbrott. Och tät samvaro med en serie kvinnor från olika åldrar, sociala skikt och språkgrupper. Han charmar sig in överallt - åtminstone i den här versionen, som uttryckligen bygger på en blandning av sanningar och lögner.
Mannen får härja fritt och berätta historien efter eget huvud. Samtidigt kan vi själva bedöma om hans reaktioner på det som händer är desamma som det skulle vara för de flesta andra människor. Det är inte särskilt många som på allvar ifrågasätter eller konfronterar honom med konsekvenserna av hans gärningar. De finns, men de är i minoritet. I tider som de nuvarande när politiska partier i sina valkampanjer prioriterar konsten att högljutt utmåla sig som de mest effektiva brottsbekämparna, kan vi minnas att några decennier tillbaka var Sverige åtminstone på ytan avsevärt mer oskyldigt och naivt. Eller var det riktigt så här yrvaket? Hade samhället så fruktansvärt svårt att hantera och genomskåda en så påfallande självisk (om än charmfull) charlatan?
Återblickarna på Clark Olofssons barndom avtäcker en fadersgestalt som… ja, en rent fasansfull förebild, en vuxen man till synes helt utan impulskontroll eller konsekvenstänkande. Men de finns ju. Även om nästan allting är överskruvat och skildrat genom en sarkastisk skrattspegel, så finns allvaret i fonden. Och till slut materialiserar sig faktiskt en utomstående betraktare som ändå gör just det där, konfronterar huvudpersonen med vad han egentligen är för en person. Som konstateras just i slutskedet, har en uppsjö medmänniskor från när och fjärran hamnat i hans väg och snart sagt alla har blivit svikna på något sätt. Att Clark ändå lyckas ha några vänner kvar är möjligen en gåta, men han spelar stort på sin naturliga karisma och förmåga att prata omkull omgivningen. En omgivning som ofta borde veta bättre, men tydligen inte gör det.
Vem är han egentligen - den här figuren? Den nästan legendariska ’mannen utanför lagen’ i ett Sverige som kanske trots allt kände ett slags behov av ett urval sådana här spännande psykopater att fascineras av under en period då livet var lite mer begränsat, grådaskigare och mindre späckat av alla massmediala intryck som kommit av den tekniska och globala utvecklingen sedan dess. Vem är han och är den här versionen av honom mer eller mindre intressant än originalet? Underhållande, visst! Och slutligen lite mer än så. Hur skulle en sådan här individ som vill vara större än livet självt, hanteras av det svenska samhället idag? Förutsatt att vi kan säga att vi har ett samhälle, med något slags idéer om sammanhållning och solidaritet.
© Johan Lindahl2022-10-27