Där kräftorna sjunger (2022)
Har något, men borde haft mer.
Ett träsk. Ett eventuellt mordmysterium. En flicka med svår barndom och en röd tråd om utstötthet och att vara den avvikande, den
ovanliga. Det är inte svårt att se var attraktionen ligger, det som motiverat ett antal miljoner läsare att sluka romanen som ligger till grund för en av årets mer omtalade, men kanske inte högst hyllade filmer.
Min fru hade läst boken. Inte jag. För egen del kunde jag alltså närma mig historien ganska förutsättningslöst. Helhetsintrycken i sammandrag? Ganska gammalmodig film - på gott och ont. Det manifesteras i sättet att filma, berätta, framställa personer, generalisera och göra gränsdragningar som förtydligar konflikterna; allt ackompanjerat av tillika traditionell tematisk filmmusik. Du kan säga att filmen vet vad den gör och att den har hittat sin målgrupp. Bitvis är det gripande och ämnena som berörs borde kunna engagera, miljöer är ofta natursköna - i alla fall om man tycker att träskmarker har sin charm. Samtidigt blir det aldrig 100 procent övertygande. Om det var meningen att det skulle vara det.
Kya kallas ”Träskflickan” av traktens folk. Hur det blivit så är delvis självvalt men även orsakat av omständigheterna. Våtmarkerna är hennes territorium där hon växte upp samtidigt som familjen splittrades bit för bit, stycke för stycke. Det kan vara svårt att svälja bara det faktum att hon i princip verkar ha fostrat sig själv under de här omständigheterna sedan lågstadieåldern, sedan alla yttre skyddsbarriärer och det som borde vara familjens trygga hägn avvecklats och försvunnit. Skolgången är minimal. Men någonstans längs vägen är det är någon som ser till att hon lär sig läsa. Och så har vi det afroamerikanska paret som driver en liten servicebutik vid sumpmarkernas utkanter och som faktiskt verkar bry sig om hennes väl och ve. Huvudpersonen har annars anledning att vara misstänksam mot sin omgivning och slå vakt om sin självständighet, men släpper i perioder in även ett par yngre män i sin närhet. Kan det bli en seriös relation utav något av detta? Om det är vad hon vill ha.
Men vi vet att allt kommer att leda fram till en rättegång. Den konstnärligt begåvade och alltmer naturkunskapskunniga Kya misstänks för att ha tagit någon av daga. Enligt den i filmsammanhang sedvanligt fördomsfulla majoriteten av befolkningen i närliggande stad, är fallet avgjort på förhand. Men den åldrade advokaten (David Strathairn) tar sig an fallet och kampen mot en påstridig åklagare som närmast utgör sinnebilden för en ensidigt målinriktad medelålders manlig åklagare i en amerikansk film som utspelas i sydstaterna.
Någonstans formar sig en moralsyn, en världsbild som protagonisten presenterar kring hur olika varelser gör vad de kan för att överleva under sina omständigheter. Existerar begrepp som rätt och fel i naturen eller handlar allt om det nödvändiga som krävs för att klara sig? Den filosofiska undertexten fördjupas kanske inte mer än man kan förvänta sig av en film i det här formatet, och om den verkligen tillför något avgörande är jag själv kluven till. Liksom jag är kluven till hela filmen. Nej, jag ångrar inte att jag såg ”Där kräftorna sjunger” och kan sätta värde på flera enskilda aspekter av den. Daisy Edgar-Jones från serien ”Normala människor” är uttrycksfull och har förmågan att dra uppmärksamheten till sig, samtidigt som jag aldrig helt och fullt köper att hon är en person som växt upp och klarat sig igenom de förhållanden som filmen hävdar att hon har gjort. Det och flera andra detaljer, bristen på något riktigt brännande även där det borde brännas hindrar filmen från att - ja, verkligen
brinna. Spänningen saknas inte helt och engagemangsväckande inslag finns, men helheten borde ha kunnat vara mer påträngande och angelägen än den slutligen är.
© Johan Lindahl2022-09-11