Parallella mödrar (2021)
Allvarlig Almodóvar från sin starka sida
Oftast är han väl bäst när han är allvarlig. Almodóvar. En smaksak, men själv har jag i regel uppskattat hans mer dramatiskt inriktade, ibland teatraliskt övertända ödesdramer där snart sagt vad som helst kan hända, snarare än de stundtals hysteriskt hyperventilerande humorfokuserade historierna. Men jag ska inte vara för bestämd i ärendet. Fortfarande har jag inte genomfört en systematisk genomgång av absolut allt regissören gjort. För det är trots allt över 20 långfilmer (plus ett gäng kortare) under en snart halvsekellång auteurbana.
”Parallella mödrar” är ännu en i raden av regissörens skildringar av kvinnor som utsätts för dilemman utöver det vanliga, finner vänskap där de minst anar det, samtidigt som de nödgas fatta beslut som de flesta andra inte behöver göra. Karaktärerna kan reagera i mer eller mindre logiska former i mötet med utmaningarna. Det är inte så att man ska avundas någon av de inblandade vad de råkar ut för. Ändå är det här en förhållandevis hoppfull historia, vilket kanske borde inskjutas på en gång. Här finns tragik men det är heller inte tröstlöst. I slutändan vill filmen säga något viktigt om Spaniens oroliga historia där sår från tidigare konflikter fortfarande ligger obearbetade och kan leda till uppblossande spänningar.
Här finns två spår. Det ena följer hur två kvinnor i olika åldrar blivit oplanerat gravida. En av dem spelas av Penélope Cruz (som möjligen medverkat i fler av regissörens filmer än någon annan, men jag har inte räknat exakt på det). Och det är väl den här typen av roller på sitt eget förstaspråk som hon gör bäst. Janis (alltså Cruz) och betydligt yngre Ana (Milena Smit) föder barn samma dag och ett band uppstår. Sedan tappar de kontakten under en period. Tidsperspektiven är överhuvudtaget något att vara uppmärksam på. I vanlig ordning gillar gamle Pedro att skyffla publiken fram och tillbaka mellan olika tidpunkter utan förvarning, för att pussla ihop sitt narrativ och skapa reaktioner man kan föreställa sig att han inte skulle få fram genom en mer okomplicerat rättfram kronologi. De två kvinnorna kommer att återknyta bekantskapen och då har nya vetskaper komplicerat relationen; åtminstone är en av de båda invigd i en del omskakande fakta. Sidospåret handlar om utgrävningen av en möjlig massgrav i huvudpersonens hemby. Upptäckten leder tillbaka till spanska inbördeskriget och det som mynnade ut i en lång period av diktatur.
Är det ett lyckat grepp att tvinna ihop de här två trådarna? Får den ena för mycket utrymme på bekostnad av den andra? Det kan vara en giltig invändning. Men om du börjar engagera dig i personerna och deras öden, även när de tycks hantera sina respektive situationer på ett förvirrande sätt, så blir det här en alltmer gripande berättelse som genererar den välkomna känslan av att du faktiskt
inte kan räkna ut precis vad som kommer att hända. Mörkret undviks inte, men det är som sagt inte heller nattsvart. En modern betraktelse över moderna människor i ett modernt land som ändå bär mycket tungt bagage från det förflutna.
© Johan Lindahl2022-09-11