Döden på Nilen (2022)

Kanske inte kanonisk men cool Christie-filmatisering

Kanske är det sådär fyra decennier tillbaka i tiden. Under tonårstiden, före internet, när jag läste mer och snabbare än senare i livet. Eller också handlade det helt enkelt ofta om kortare böcker. Mer kravlöst. Som en serie Agatha Christie med sina pittoreska och samtidigt suggestiva mordmysterier. Jag betade av åtminstone en handfull av dem under en period. En i högen var ”Döden på Nilen”. Definitivt. Fördelen med att nu möta en nyversion i filmformat är att ha något slags relation till materialet. En annan paradoxal fördel är att jag faktiskt inte kom ihåg exakt hur boken slutade, vem som blev mördad och vem eller vilka som visade sig skyldiga till slut.

Sir Kenneth Branagh - för han är väl adlad eller har jag bara fått för mig det? För andra gången ger han sig på en förlaga av just Agatha Christie. Kanske som avkoppling från andra tyngre, mer pretentiösa projekt. Å andra sidan är arbetsinsatsen knappast lägre. Det ska vara snyggt och inte minst stjärnspäckat. Halva nöjet (eller åtminstone en tredjedel) är att följa ett antal mer eller mindre självklart igenkännbara figurer leverera teatraliskt överspel i gammaldags tappning, visserligen visuellt uppdaterat och delvis innehållsligt justerat för en nyare publik. Nog har de stuvat om en del i persongalleriet. Slutet är knappast exakt detsamma som bokens, men som jag minns ändå ganska nära. Premissen är - som sig bör - tillräckligt krystad för att inte tas på fullt allvar och tillräckligt attraktiv för att lägga grunden för god underhållning. Just det; världens mest skarpsinnige detektiv befinner sig ånyo i ett sällskap där någon planerar illdåd. Genom slumpens skördar, konspirationer eller andra omständigheter råkar han befinna sig just där. I ”Mordet på Orientexpressen” utspelades allt på ett tåg, till stor del insnöat på rälsen mellan stationer under utredningens gång. Här är det en luxuös turistfärja ute på världens längsta flod. Eller näst längsta, beroende på hur man beräknar biflödena till Amazonas och allt annat som geografer kan tvista om. Perioden är i princip densamma som i Christies original. Lätt senkolonial stämning och ett gäng privilegierade personligheter i det sociala spelet, åtminstone majoriteten av dem. Karaktärer är de, om inte annat. Bristen på socialrealism gör att man kan mejsla ut personlighetsdragen, spetsa till konflikterna och skamlöst låta dem släppa lös i det som är tjusningen med genren.

Någon måste dö. Minst en. Frågan är var likräkningen stannar den här gången. Och till vilken grad mästerdeckaren Hercule Poirot lyckas behålla sin status och sitt osvikliga självförtroende, som just i den här versionen ändå demonstrerar synliga sprickor. Efter en prolog med ett trauma i yngre år etableras bilden av en äldre distingerad herre som ändå mött svårigheter och äger insikter om livets osäkerhet. Han är excentrisk men inte helt bortkopplad från världen i stort eller vanliga mänskliga bekymmer.

Egypten, som sagt. Inte särskilt många egyptier centralt i handlingen men ändå en relativt färgstark ensemble där en stilig gentleman är på väg att gifta sig med en rik ung arvtagerska samtidigt som en tidigare flickvän finns i faggorna, fortfarande påtagligt svartsjuk. En annan distingerad och dominerande modersgestalt försöker styra sin sons liv, samtidigt som sonen själv spanat in kvinnan i sitt liv, någon som givetvis inte kan godkännas eller redan aktivt underkänts av mamman. Den inspanade kvinnan är släkting och assistent till en framgångsrik afroamerikansk bluessångerska som har sina egna trauman att bearbeta. I boken motsvarades hon av en författare med än mer excentriska drag. Bifigurer i form av komikerduon French och Saunders tillför insatser i marginalen, liksom en ovanligt behärskad Russell Brand som läkare. Alla ombordvarande, när vi väl kommit så långt i handlingen, har någon tidigare relation till varandra och när någon tas av daga så kan motiven sökas överallt. Spelet kan börja. Men redan innan dess är det en intagande och visuellt anslående vision som Branagh presenterar. Han har uppdaterat konceptet respektfullt, utan att vrida allt kring sin egen axel. Klassiskt, flådigt med förkärlek för att utnyttja alla turistbroschyrscenerier som erbjuds för att sedan på båten, med ett mer begränsat manöverutrymme, börja nyttja fler snitsiga bildlösningar där allt är i ständig rörelse. Under andra halvan blir det påfallande att en sådan här storfilm inte hade sett likadan ut på 1970-talet eller tidigare epoker när exempelvis Christies deckare filmatiserats förut. Branagh vet att han måste lägga till någonting nytt och lyckas göra det på ett sätt som ökar intensiteten utan att stilistiken stjäl uppmärksamheten från handlingen.

Nej, något revolutionerande eller definitivt dekonstruerande verk med nedmonterande nytolkningar av en avlägsen, eller inte så avlägsen, era erbjuder inte ”Döden på Nilen” AD 2022. Snarare en nostalgisk tillbakablick med barnslig förtjusning över en populär genre och dess storhetstid, samtidigt som vissa ’varsamma språkliga revisioner’ (som det formuleras i någon av de tidigare svenska bibelöversättningarna) vidtagits. Knappast ett episkt verk som du spontant utropar till kommande kanonisk del av filmhistorien, men som ändå levererar så mycket livad, lustfylld mordmysterieunderhållning här och nu att det fyller en lucka i det aktuella utbudet och gör mig på påtagligt gott humör. Mer än bra nog, Branagh.

© Johan Lindahl
2022-08-04

Originaltitel: Death on the Nile
Storbritannien /USA, 2022
Regi: Kenneth Branagh
Med: Kenneth Branagh, Tom Bateman, Gal Gadot, Armie Hammer, Sophie Okonedo, Russell Brand, Annette Bening, Rose Leslie, Letitia Wright, Emma Mackey, Jennifer Saunders, Dawn French, Ali Fazal

Genre: Drama, Kriminalfilm, Mystery
Svensk biopremiär: 2022-02-11

Sök