All the Old Knives (2022)
Oväntat laddad spionthriller i det mindre formatet
Det här kanske inte är vad titeln låter dig tro att det är. Kanske är det inte heller vad en kortare beskrivning av innehållet skulle ge intryck av. Åtminstone utvecklas ”All the Old Knives” efterhand till något annat än det jag själv trodde att det skulle bli. Möjligen något mer djuplodande och svårmodigt, på gott och ont, än premissen ger sken av. Hur lyckat är det i alla avseenden, hur eget eller nödvändigt är det med fler historier utifrån premissen ’spioner som tycker sig ha misslyckats och måste reda ut sin egen byk’? I vilket fall; visst intryck gör filmen, i vad som man kunde frestas tro skulle bjuda mer av rent spionraffel och inte lika hög andel kammarspel med klaustrofobiska drag och bitvis rörande relationsdrama som det visar sig vara.
Flera år efter att terrorister kapat ett turkiskt flygplan i Wien med tragiska konsekvenser, skickas en av de dåvarande CIA-medarbetarna på stationen ut för att luska ut sanningen bakom eventuella läckor i den egna organisationen. De två medarbetare det framför allt fokuseras på är dels en äldre, faderlig veteran (Jonathan Pryce) men framför allt en kvinna som agenten själv hade en nära relation till under den tiden. Väldigt nära. En relation som bryskt avslutades i samband med vad som för dem och många andra framstår som en katastrof.
Men komplicerat blir det, med ständiga tillbakablickar på vad som hänt i förhistorien. Inte minst den påfallande passionerade affären mellan två agenter, inkarnerade av Chris Pine och Thandiwe Newton (som numera övergått till att stava sitt förnamn på det sätt som troligen var mer korrekt från början). Pine är en skådespelare jag börjat uppskatta mer med åren och en viss grånande mognad han uppnått, medan Newton alltid varit bra. Och jag vågar påstå att de lyckas framkalla åtminstone en fingerad spänning, en laddning som lyfter en story med ganska få personer vi verkligen tillåts lära känna. Det är till stora delar en minimalistisk thriller/romantisk tragedi vars bärande balk utgörs av en längre konversation på en förrädiskt sofistikerad och stillsam restaurang långt från de tidigare händelsernas centrum.
Vad filmen egentligen har att säga om det redan frekvent behandlade ämnet terrorism, underrättelsetjänster, internationell storpolitik och allt vad det innebär - nej, det är kanske inte så mycket nytt under solen. Och vad gäller själva skuldfrågan och eventuellt förräderi har vi inte många misstänkta att välja på. Det kan se ut som en överraskande vändning eller något mer förutsägbart i grunden, men jag skulle hävda att skådespelarna - framför allt Pine och Newton - levererar vad som krävs för att berättelsen ska landa efter en final som är mer förtärande och kvalfylld än bara ytligt nagelbitande. Är helheten ett mästerverk rakt igenom? Njae, kanske inte. Men filmen rättfärdigar sin egen existens om inte annat genom en känsla av konsekvens, en tydlig intention att löpa linan ut under omständigheterna.
© Johan Lindahl2022-05-28