Luca (2021)
Tryggt och trivsamt med blygsamma ambitioner
Det finns Pixar-filmer som ”alla” kan och har minnen av. ”Toy Story”, ”Hitta Nemo”, ”Wall-E” … Det finns också Pixar-filmerna som kom och gick, som man såg och gillade men inte hade så mycket att säga om. Därför dröjde den här recensionen ganska länge, tills familjen gav ”Luca” en ny chans. Valet stod mellan denna och den likaledes (i skrivande stund) orecenserade Disneyfilmen ”Encanto” på grundval av att den sistnämnda är, enligt tioåriga dottern, tråkig.
Med denna spännande prolog ur vägen kommer vi då till filmen jag nu sett två gånger och … fortfarande inte har så mycket att säga om.
Disney/Pixar vill ju gärna variera sig geografiskt, vilket jag tycker är trevligt. Här är det Italien som får vara skådeplats. Ett gammaldags, mysigt Italien nerkokat till en liten kustby vid namn Porto Rosso och havet i dess närhet. Regissör är en för mig okänd Pixar-veteran inom storyboarding som här får sitt första prestigeuppdrag.
Porto Rossos invånare fruktar dem som vistas under vattnet. Visserligen var det länge sedan någon såg ett havsodjur men rädslan, rentav hatet, lever kvar. Havsfolket själva, sjöjungfrur ungefärligen, lever i en ”Hitta Nemo”-idyllisk vattenvärld och aktar sig i allmänhet för människorna däruppe. Unge Luca är fiskherde och, förstås, den som ändå nyfiket försöker höja blicken. Mammas högljudda varningsord om ”ytan” är välmenta men räcker inte. Är man Disney-figur (förlåt, Pixar-figur) så är man.
När Luca lär känna den fritänkande, jämnårige Alberto som samlar på tappade människosaker råkar han komma upp på torra land där han, som alla vet, snabbt och tillfälligt förvandlas till människa. Luttrade Alberto förstår inte riktigt hans chock men ger honom tid att smälta det och komma tillbaks. Och snart är Luca förstås redo att ge ytan en ny chans. Himlen, molnen, tyngdkraften, det finns mycket att vänja sig vid. Och en by med människor, som alltså hatar havsfolk men där en cykel-sim-ät-tävling ska gå av stapeln. Vilket kan bli Albertos chans att skaffa en vespa, vilket är hans och snart även Lucas stora dröm. Och där de förstås kommer lära känna fina människor som inte känner till deras hemlighet.
Premissen är lite krystad. Byns skurkaktige, Gaston-artade översittare är mer än lovlig simplistisk och stereotyperna lyser knappast med sin frånvaro. De småroliga skämten och den allmänna mysfaktorn kompenserar ändå tills man landar i Lucas värld. Albertos orädda entusiasm, bakom vilken vilar en djup ensamhet, hör också till filmens bättre sidor, likaså havspojkarnas Dum & Dummare-artade, entusiastiska vänskap. Men ska den halvmobbade människotjejen som de slår sig ihop med för att vinna den där tävlingen splittra dem eller snarare bli en vän för livet …?
Om detta skvallrar jag inte, men det blir faktiskt rätt rörande till slut. Även ofta sedda scener kan få liv om de görs väl och så är det ofta här. Den är smårolig och trevlig, men jämfört med filmer som ”Soul” och ”Insidan ut” känns den lite oambitiös. Saken är dock att ”Luca” blir ständigt bättre och bättre på ett smålömskt vis och vid vägs ände känns sådär upplyftande fin som nästan bara bra animerade filmer kan. En stark trea får räcka, men den är välvilligt utdelad.
© Anders Lindahl
2022-05-01
Originaltitel: Luca
USA, 2021
Regi: Enrico Casarosa
Genre: Animation, Äventyr, Barnfilm
Svensk biopremiär: 2021-07-13
Teman: Pixar
Ingår i följande teman
