The Adam Project (2022)
Tilltalande till två tredjedelar trots teknokratisk överdosering
Visst måste man åtminstone delvis dyrka en film som startar med ”Gimme Some Lovin’” framförd av en ung Steve Winwood? I spetsen för Spencer Davis Group, för att vara noggrann. En tredjedel av resten kan annars karakterisas som en överdos effektsökeri. Men de andra två tredjedelarna är tillräckligt tilltalande för att generera en förvånansvärt fungerande helhet.
Brasklapp: om du nu ska envisas med att resa i tiden, finns några givna regler att inte bryta mot. Det vet vi alla som har prövat. Att inte resa från framtiden tillbaka till en tidigare version av sig själv och med emfas
inte interagera med densamma. Självklart. Oavsett om de hade tänkt göra just det så gör de just det en hel del i den här filmen. Brasklapp 2: Ryan Reynolds har en tendens att göra samma roll om och om och om igen och hans överaktiva tunga kan tendera att slå över i det påfrestande. Men det blir inte så besvärande mycket överslag den här gången. Jo, där ibland på gränsen, men inte mer än vad den här korsningen av science fiction, familjefilm (och inte alls familjevänlig film), försoningshistoria och ”Tillbaka till framtiden”-pastisch klarar av.
De spiller ingen tid på att sätta igång storyn. Premisserna och problemställningarna presenteras i princip omgående. Reynolds reser från år 2050 då planeten tydligen inte utvecklats till ett perfekt paradis, även om högteknologin tycks imponerande med tanke på att det faktiskt blivit möjligt att resa i tiden. Han landar 2022, vilket inte riktigt var det årtal som planerats - men så kan det gå när inte haspen är på. Framtiden måste förändras och i processen träffar han på sin forna familj, inte minst sig själv i yngre upplaga.
Det skulle kunna spåra ur helt och hållet i det överteknologiserade tyngdlösa spel för gallerierna som blir det minst intressanta med helheten. Men regelbundet hittar man nya spår som håller filmen vid liv, inte minst när Mark Ruffalo introduceras som fadersgestalt fixerad vid sin forskning och en föregångare inom ett pionjärområde utan att veta om det. Mycket kunde ha gjorts bättre, subtilare och snitsigare men samspelet mellan skådespelarna, inte minst Walker Scobell som Reynolds yngre jag, liksom en serie stimulerande tankespår i förbifarten ger projektet ett existensberättigande och gör äventyret ibland oväntat rörande.
© Johan Lindahl2022-04-16