En bön för de stulna (2021)
Förrädiskt finstämt om farofylld vardag
Så stillsamt, så ofta. Men ständigt med något hotfullt lurande i luftlagren. I en naturskönt belägen by någonstans i en odefinierad mexikansk region, kämpar familjerna på med vardagen. Någon form av skola organiseras och vissa unga tappra lärare vågar sig på att undervisa barnen och ungdomarna i området. Ormar och skorpioner i all ära, det största problemet här är kartellerna. Alltid finns någon sådan närvarande som vill kontrollera territoriet, ta ut avgifter och ibland ta med sig unga flickor från byn. Till exakt vilket öde kanske inte klarläggs, men det verkar inte vara goda nyheter när det händer. Överhuvudtaget är riktigt goda nyheter sällsynta här. Och familjer, förresten. Andelen män i byn förefaller få. Några av dem arbetar på annan ort eller har flytt fältet av andra orsaker. Frånvarande fäder och ensamstående mödrar verkar vara normen. Perspektivet är framför allt unga flickors. De växer upp från barn till tonåringar under en film som behandlar några år i trakten. Precisa tider och platser är inte det viktigaste. Filmens ärende är snarast att visa på utsattheten hos vanliga civila utan särskilt många valmöjligheter i en värld styrd av grupper som skapar sina egna lagar. En eller annan gång kan armén dyka upp, som i samband med en medicinsk karavan som utför bland annat enklare operationer till de mest behövande. Men militären är underbemannad och inte överdrivet potent.
Polismakten - i den mån den förekommer - verkar definitivt inte mycket att lita på heller. Men de här enheterna, liksom själva kartellerna, har ingen huvudroll i filmen. De finns där som en ofta osedd närvaro utan att vara i fokus. Kärnan är hur de ’vanliga’ byborna hanterar livet i en berättelse som tar tid på sig och kanske verkar för förrädiskt vardaglig för att väcka engagemang. Åtminstone inledningsvis. Men spänningen skruvas upp och insatserna som står på spel, de personliga offren och envisheten hos de drabbade invånarna blir mer och mer påträngande.
Förmågan att hitta ljuspunkter i tillvaron och värdet i kunna gå i skolan trots omständigheterna, lätta flirtar på någon fest med turnerande underhållare och annat som i ögonblicksbilder lättar upp i misären, det ger filmen resonans och personligt tilltal. Framför allt med hjälp av de unga skådespelerskorna där alltså barnen står i centrum först, innan de sömlöst byts ut mot snarlika tonåringar och nästan omärkligt växer några år under filmens lopp. Samtidigt som förutsättningarna omkring dem inte förbättras eller förenklas. Vad är lösningen? Har de någon som helst realistisk chans att ta sig någon annanstans? Eller förmår byarna i trakten förena sig och förändra förutsättningarna? Kanske verkar allt hopplöst med ledning av den här beskrivningen, men några sådana senapskorn planteras mitt i maktlösheten som manifesteras.
© Johan Lindahl2022-01-21