The Hand of God (2021)
Italienare. De har något visst.
Hm. Har alla italienare så här livfulla uppväxter, omgivna av färgstarka och excentriska figurer som hatar och älskar, lovordar och förolämpar varandra på ett lika charmerande sätt oavbrutet och utan konstpauser för rim och reson eller försiktig eftertänksamhet? Eller gäller det bara italienska filmregissörer? Frågan måste ställas. Inte konstigt att de har något att göra filmer om i så fall.
Under en familjemiddag i illustra naturmiljöer dryftas ämnet Diego Maradona. Kommer han att spela för lokala Napoli eller inte? En fingervisning om när i tiden vi rör oss. Referensen till Guds hand från ett visst VM-slutspel kan skönjas redan i filmens titel. Och när familjen följer den sägenomsusande matchen där tilltaget begicks, följer en engagerad analys från en äldre herre om hur argentinaren har hämnats kolonialismen och förtrycket från britterna i Falklandskriget några år innan. En man är frustrerad över sin fru som han anser vara alltför frivol och flirtig. Exakt på vilka grunder är först oklart, men efterhand anas att han kanske har visst fog för sin fruktan. Casting pågår där statister sökes till någon större filmproduktion. Överhuvudtaget är det anekdotisk, fragmentarisk skildring av en pojkes uppväxt. Han går liksom omkring och frågar sig fram, betraktar och försöker få fason på vad tillvaron är och vad hans familj är. Vad livet är.
Lugna stunder verkar sällsynta i den här klanen. Alltid stormar det någonstans. Framför allt med patenterad italiensk inlevelse, inte minst i ett häftigt kvinnoslagsmål samtidigt som Maradona sätter dit sitt andra legendariska mål i matchen som nämndes tidigare. Snabba svängningar mellan slapstick och sorg, från det lättsamma och livsglada till det tunga och tragiska. I en släkt som tycks härbärgera såväl aristokrater som självutnämnda kommunister och alla har återkommande meningsutbyten med alla, verkar ändå alla vara överens om att man gillar unge Fabietto. Ibland framstår han som en liten hundvalp alla vill ta hand om, fostra eller vara mentor för i olika avseenden. Ansatserna är oftast vällovliga och välmenande, men alla inte lika välbetänkta.
Överhuvudtaget är ”The Hand of God” ännu en berättelse om att växa upp, med självbiografiska drag, sådant som blivit ett stående tilltag hos inte minst äldre manliga regissörer som tycker det är dags att förklara var de kommer ifrån och varför de är som de är. Precis hur mycket verklighetsbakgrund det finns i detta har jag inte kollat, men min manliga intuition säger mig att det är så. En lätt bitterljuv tillbakablick på det förflutna med lätt drömsk blick men utan att skönmåla allting. Mot slutet håller någon en liten predikan om vad som krävs för att göra film; ’du måste ha något att berätta och modet att göra det också’. Samt leta berättelserna där de finns, när du finns - och inte söka dig någon annanstans där du tror att du borde vara. Kanske blir budskapet övertydligt, men filmen som helhet är ändå ett porträtt av ett samhälle, en tid och en uppväxt som är lätt att ta till sig och, oavsett vissa longörer, engagerande och personlig.
© Johan Lindahl
2022-01-21
Originaltitel: È stata la mano di Dio
Italien/USA, 2021
Regi: Paolo Sorrentino
Med: Filippo Scotti, Toni Servillo, Teresa Saponangelo, Marlon Joubert, Luisa Ranieri, Renato Carpentieri, Massimiliano Gallo, Betty Pedrazzi, Sofya Gershevich, Ciro Capano
Genre: Drama
Svensk biopremiär: 2021-12-15
Teman: Originalproduktion från Netflix
Ingår i följande teman
