Those Who Wish Me Dead (2021)
Angelina mot Aidan i attraktiva naturområden
Så vad annars har vi väl här? Eller, vad har vi här inte? Hjältinna med bakomliggande trauma som tvingas kliva fram ur gömmorna och göra sin plikt när det kniper. Iskalla yrkesmördare som inte drar sig för att vare sig förfölja oskyldiga barn, terrorisera höggravida kvinnor eller starta skogsbränder som distraktion för att kunna utföra sitt värv mer ostört. Som om USA och andra delar av världen inte hade haft nog av den varan på senare år: allvarliga, nästintill eller rakt av naturkatastrofartade bränder i skog och mark.
Någon har gjort det rätta, med ovälkomna påföljder, och inser att han måste fly med sin son. De tar sig ganska långt bort, men de inte helt oerfarna hantverkarna i genren ’avliva folk som ställer till besvär för någon hänsynslös herre med inflytande’ räknar ut vart det bär och är dem i hälarna. I ett upplägg inte helt väsensskilt från halvklassikern ”Skjut för att döda” från sent 1980-tal utspelar sig lejonparten av jakten (och filmen i stort) i Montanas vilda otyglade naturlandskap. Just miljöerna i sig gör sitt till för att ge en ganska ordinär kriminalrysare tydligare särprägel. Annars är det en film som i princip omedelbart annonserar sina intentioner; erbjuda just en form av förföljarfilm som en gång var stapelvara men nu faktiskt kan kännas fräsch i utbudet. På ett gammalskolaktigt sätt.
Angelina Jolie framför kameran har numera nästan blivit en sällsynthet att se fram emot. Aidan Gillen å sin sida har möjligen fastnat i facket opålitliga figurer, men gör vad den här filmen kräver i avdelningen rationellt resonerande utifrån sina förutsättningar; professionell problemlösare i en bransch där samvete är en last. Exakt vem som anlitar honom och hans kompanjon klarläggs väl aldrig, men orsaken till deras uppdrag är i sammanhanget mer av en sådan där
MacGuffin enligt konceptet som en gång myntades av Alfred Hitchcock. En ursäkt att utforska området oskyldiga offer som flyr för sitt liv undan ondskans apostlar, den här gången i skyddsvärda miljöer som inte borde behandlas på det här sättet men förhoppningsvis återhämtar sig.
Allt blir progressivt mer osannolikt, nästan per naturlagarna, ju längre fram vi kommer.
Nevermind. Det är svårt att säga annat än att filmen förmedlar ungefär vad den ser ut att satsa på redan när den startar. Och det är i stora drag gott nog för mig.
© Johan Lindahl2021-12-23