Finch (2021)
Tom Hanks, en robot och en hund.
Du milde! Inte nu igen… Ett ödesmättat undergångskatastrofscenario har ställt till det för människorna på jorden. Igen. Det har inte precis blivit färre av dem på senare tid, oavsett hur mycket det har med pågående processer som pandemier och annat i världen att göra eller inte.
Kanske var just det här en film idealisk att producera under pandemiska förhållanden. I huvudrollerna ses Tom Hanks, en robot och en hund. Tja, ännu en liten maskinell medhjälpare till medverkar, men är inte riktigt lika framträdande i egen rätt utan mer av ett verktyg. Det strålar, alldeles för mycket. I ett fabriks- eller forskningskomplex i ett annars väldigt öde stadslandskap huserar en tidigare framgångsrik vetenskapare ihop med sina tvenne vänner. Hunden som har stort förtroende för honom, liksom den överintelligenta men inte så emotionellt utvecklade artificiella intelligensen och tillsammans försöker de göra något vettigt av en havererad tillvaro.
In i densamma kastas publiken omgående utan förklaringar. Sådana kommer senare i brottstycken. Enklast uttryckt har en extrem solstorm följt av diverse biverkningar och människans egna ogenomtänkta reaktioner förorsakat civilisationens kollaps. Visst verkar andra levande människor finnas på sina håll, enligt forskningsfixerade herr Finch som dock inte är särskilt intresserad av att lära känna dem. Sådana är oftast inte att lita på, enligt hans erfarenhet.
Projektet att lära upp en robot för att ta över hans egen roll som målsman för den lilla byrackan drabbas av akuta utmaningar när ännu ett hotande extremväderevenemang tvingar dem att fly. De väljer vägen västerut från medelvästernstaden St. Louis där de inledningsvis befinner sig. Nu blir det såväl
roadmovie och
buddy movie som postapokalyptisk överlevnadsfilm där tonläget växlar mellan det realistiska, där allvaret i situationen understryks, med scener där det komiska draget i relationerna kantar eländet för att inge någon form av hoppfullhet.
Ansvaret vilar tungt på Tom Hanks axlar. Han porträtterar en härjad figur, en ensamvarg som formulerat något slags personlig mission mitt i meningslösheten. Tanken att bygga ett narrativ så tydligt markerat kring relationen mellan person och maskin är egentligen inte den mest attraktiva angreppsmetoden i min egen manual, men fungerar ändå förvånansvärt väl. Tekniskt imponerar vad man gjort efter förhållandena. Att få ordning på hur den här skrotupplagsvarianten av intelligent android ska röra sig och fogas in i scenerna kan inte ha varit så enkelt. Regissören Miguel Sapochnik är troligen främst känd för att ha fysiskt förverkligat bland andra ”Battle of the Bastards”, ”Hardhome” och ”The Bells”; alltså några av de mest actionpackade och logistiskt krävande avsnitten av ”Game of Thrones”. Vilket han kanske haft nytta av här.
De pulshöjande sekvenserna med livshotande stormar, andra oväder eller var det nu vara må som sätter igång behovet av akut aktion och skruvar upp tempot, dominerar inte men är välbehövliga. Slutsträckan, med en typ av relativt förutsägbar avtoning som kan förutses ganska långt innan dess, kunde behövt en injektion av mer tuggmotstånd. Men tonen är i stort sett konsekvent och melankolin som färgar grundackordet passar bra ihop med den typ av en skådespelare som Hanks numera är och vad han intuitivt representerar när han visar sig på duken - eller skärmen. Visst släktskap kan skönjas med George Clooneys ”The Midnight Sky” från i fjol eller varför inte Hanks tidigare odyssé detta år i ”News of the World”. ”Finch” är inte fullkomlig och landar ibland nära gränsen till felspekulation ifråga om vad som verkligen engagerar med ett sådant här scenario, men är i sammandrag lättare att tycka om för sina styrkor än att avfärda för sina tillkortakommanden.
© Johan Lindahl2021-12-11