Father Christmas Is Back (2021)
Så många fel och ändå lite kul
Juletider! Nu är vi där igen. I ännu en film. Helgen ifråga kan ge upphov till både glädje och gamman och outsäglig ångest såväl i verkligheten som på just film. Tonträff är i allmänhet något som anses vara av största vikt i en berättelse. Här kan man nästan från de inledande minuterna avgöra att denna inte kommer att vara konsekvent eller särskilt bekväm överlag. Resulterar det i en helt inkonsekvent film, en total kraschlandning eller planar det ut i något förutsägbart men samtidigt motsägelsefullt? Facit: I princip, allt ovanstående. Filmen verkar göra så mycket fel; ändå är den uthärdlig och på sitt sätt existensberättigad. Eller egentligen inte, för vad tillför den på allvar? Och vill den tas på just - allvar? Jag vet inte. Jo, lite. Någonstans. På samma sätt som ett otal andra romantiska komedier med förtecken kring familjefrågor och som utspelas just kring en julhelg både vill vara charmigt putslustiga och säga något viktigt om samvaron och livets viktiga saker.
Det borde inte fungera. Och det slirar understundom rejält. Man kunde tycka att båda gammeluvarna Cleese och Grammer kunde ha utnyttjats bättre än de gör. Liksom att agerandet överlag är högst ojämnt, i den där meningen att man undrar om alla verkligen är med i samma film. Att blandningen av barnförbjuden humor och (särskilt inledningsvis) hart när hänsynslösa repliker som slungas ut av oansvariga vuxna i oskyldiga barns närhet, med den nästan ofrånkomliga sentimentalitet och ’lära sig något av livet’-tematik som hör till, inte direkt gifter sig friktionsfritt. Många av skämten, såväl verbala som praktiska, syns komma någon kvart i förväg medan andra studsar in från en ljusblå himmel in i en helt annan väderlek och kan inte riktigt rättfärdigas. Och vilken målgrupp har de egentligen sett framför sig? Inte barn i alla fall, eller ungdom i första hand. Snarare kanske oss i det vi kan kalla medelåldern som delvis drömmer sig tillbaka till samma förflutna som karaktärerna gör och samtidigt måste acceptera att vi kanske inte är så mycket mognare och förståndigare än de här figurerna är. Tyvärr. Det är väl en generös tolkning, men dock. Lite generös kan man vara, när det handlar om jul.
Drygt hundra minuters orgie i det som åtminstone min fru och jag närmast uppfattar som bipolära beteendemönster och allmänt ologiska svängningar i känslor, förnuft och… Ursäkta, sade jag förnuft? Det hela fladdrar ändå förbi förvånansvärt fort. ”Father Christmas Is Back” borde kallas felspekulation men har någon lite svårförklarlig, bitvis uppiggande effekt. Inget som jag spontant vill rekommendera till någon, men kanske inte heller rakt av avskräcka från. Om inte annat så är Elizabeth Hurley i sin utsvävande, till synes världsvana eviga tonårsförpackning till rollfigur ganska underhållande i egen rätt.
© Johan Lindahl
2021-12-03
Originaltitel: Father Christmas Is Back
Storbritannien, 2021
Regi: Mick Davis Philippe Martinez
Med: Elizabeth Hurley, Kelsey Grammer, Nathalie Cox, Kris Marshall, Ray Fearon, Caroline Quentin, Talulah Riley, Naomi Frederick, April Bowlby, John Cleese
Genre: Komedi
Svensk biopremiär: 2021-11-07
Teman: Originalproduktion från Netflix
Ingår i följande teman
