Dune (2021)
Inte vilken ökenrulle som helst
- Det här är bara början…
Säger någon rakt ut. Jo, nu är det så här: Inledningsvis läggs inte bara ”Dune” till förtexterna utan även ”Part One”. Och har du några minnen av den inte direkt universellt omhuldade David Lynch-versionen från 1984, så är kort sagt inte allting därifrån med här. Men det händer mycket ändå.
Bio. Borde det ha varit. Nu blev det inte så utan jag har sett filmen genom en i sammanhanget officiellt gillad och stadfäst streamingsajts försorg. Vilket är knappast är idealiskt - men bättre än ingenting alls. I princip allting i den här senaste filmversionen av en på sina håll alternativt kult- eller klassikerstämplad serie science fiction-romaner inte bara ber om utan skanderar stolt och högljutt:
- Se mig på så stor duk som möjligt!
Sorry. Jag ser det. Jag hör det. Jag kan känna det, även om det inte doftar. Ljudläggningen, de storskaliga scenerierna och effekterna: samtliga identifierbara ingredienser är målmedvetet anpassade för något större än hemanläggningen. Ändå är det storslaget. Tänkt som en totalupplevelse där själva intrigen är en av delarna men helheten snarare måste vara ämnad att svepas med av, snarare än att bara se och följa med i.
Den nu snart 40 år gamla versionen av David Lynch tillhör väl kategorin ’för egen och originell för att avfärdas, men för inkonsekvent och splittrad för att kunna kallas helt lyckad’. Inte ens regissören där står för slutresultatet, vilket inträffar ibland. Denna nya vision är befriad från de mer bisarra beståndsdelarna och kan jämförelsevis tyckas rent strömlinjeformad och salongsfähig. Men visst är den mäktig i egen rätt. Laddad med religiös retorik och sakral symbolik mitt i militärarsenalen och de politiska förvecklingarna kring en framtid som, ja, ska det föreställa omkring år 10 000?
Ett interplanetariskt imperium. En kejsare som lämnat över ansvaret för en planet - koloniserad på grund av sina lönsamma naturtillgångar men inte särskilt attraktiv i övrigt - från en inflytelserik understödjande klan, till en annan. Och med klaner talar vi hela folkgrupper och riken i sig själva. Varför den kejserliga makten fattat det kontroversiella beslutet finns det olika tolkningar av. Är det en ära, något önskvärt - eller en fälla? Klanen som tar över och skeppas iväg till den ogästvänliga himlakroppen leds av en till synes hyfsat anständig härskarfamilj där ledarens hustru är fostrad inom något slags hemligt sällskap med speciella gåvor som tycks ha gått i arv till sonen; en ung man som eventuellt kan vara utvald i något speciellt syfte, vad det nu är. Han utsätts i alla fall för prövningar, har märkligt livfulla drömmar och ser egna visioner.
På den planet där de anländer är landskapet i stort sett täckt av öken; en typ av civilisation har byggts upp med en inte särskilt vacker men funktionell stadsbebyggelse till skydd mot de omgivande naturkrafterna. Där ingår även de gigantiska vidunder, kallade sandormar, som utgör ett direkt livsfarligt hot mot den skördeverksamhet som pågår och drar in enorma inkomster till imperiet. Där finns även lokalbefolkning, en folkgrupp som trycks undan och håller sig på sin kant men anpassat sig till förutsättningarna och skapat sin egen livsstil. Främlingar har de av förståeliga skäl begränsat förtroende för.
Regissör Denis Villeneuve är nästan rent vetenskapligt uttryckt en av de absolut viktigaste verksamma i sitt fält numera. Och science fiction har alltmer blivit hans hemvist under den senaste femårsperioden. Kanadensaren har liksom jobbat sig fram mot det här projektet, exakt hur målmedvetet är en annan fråga. Det ryktas i alla fall att han haft ögonen på materialet under en längre tid. Ett material som jag själv aldrig gett mig på i sin litterära form, men kanske borde överväga att göra?
Rent estetiskt, med ökenmiljöerna och jaktsekvenserna är slutresultatet inte helt väsensskilt från George Millers senaste inkarnation av sitt ”Mad Max”-koncept. Narrativet är även med sina utvikningar och drömsekvenser mer rättframt och lättillgängligt än till exempel Villeneuves egen ”Arrival”. Stjärnskottet (eller är det ett passerat stadium numera?) Timothée Chalamet har i rollen som den kanske speciellt utvalde Paul Atreides en självklar huvudroll som allt i någon mening kretsar kring. Vid sidan om honom hamnar halvsvenska Rebecca Ferguson mest frekvent i rampljuset som modern med sina mytologiska rötter och förhoppningar om att sonen ska spela en speciell roll i framtiden, kanske inte precis den som fadern ser framför sig, men sådana meningsskiljaktigheter inträffar ju i de bästa familjer.
Överhuvudtaget befolkas det här äventyret av ett väl tilltaget persongalleri, nedsänkta i en atmosfär av dov, hotfull osäkerhet i ett universum fullt av konflikter och med en undertext om kolonisationens karaktär. Berättelsen är helt uppenbart oavslutad, men så här långt inte helt förlorad i öknen.
© Johan Lindahl
2021-12-11
Originaltitel: Dune
USA/Kanada, 2021
Regi: Denis Villeneuve
Med: Timothée Chalamet, Rebecca Ferguson, Oscar Isaac, Jason Momoa, Stellan Skarsgård, Josh Brolin, Dave Bautista, Chang Chen, Stephen McKinley Henderson, Sharon Duncan-Brewster, Charlotte Rampling, Golda Rosheuvel, Javier Bardem, Zendaya
Genre: Action, Äventyr, Religion/filosofi, Sci-fi
Svensk biopremiär: 2021-09-15
Hemmabio: 2021-12-20
