Brakfesten (1973)
Smakfullt på alla sätt och vis? Njae.
Kvartetten som sprängde sig själva sakta men säkert, eller?
I vad som torde vara en av sin eras mer skandalösa storfilmer (och det säger något) har de här herrarna uppenbarligen ingått någon form av pakt. Alla har uppnått övre medelåldern med rätt imponerande karriärkurvor. De verkar ytligt sett framgångsrika på sina respektive domäner, men tycker möjligen att de har haft nog med utmaningar och ska nu dra sig tillbaka. Närmare bestämt till ett blåmålat kråkslott som en av dem har tillgång till. Där ska de äta och förlusta sig, med betoning på äta, till dess…
Ja, den här målmedvetenheten i att inta olika omsorgsfullt preparerade mål nästan dygnet runt är något som jag antar att all världens dietister och medicinskt ansvariga myndigheter starkt avråder från. Leveranser anländer med de finaste råvaror. Kött, grönsaker, sötsaker och allt annat som krävs. Det kunde ha varit en smålustigt smakfull historia där de dignande borden ger en behaglig eftersmak, men de åtminstone i vissa fall aptitretande kreationerna är till för att uppfylla behoven hos ett gäng gourmander, inte rakt av gourmeter - även om de säkert betraktar sig som sådana också. Stor omsorg läggs vid det som skall förtäras. Och förtär gör de. Och fortsätter. Och fortsätter.
För att få viss variation i aktiviteterna bjuder de in några prostituerade kvinnor, samt en lärarinna som råkar vistas i närheten med en skolklass och kommer på spontant studiebesök. Lärarinnan återkommer senare och blir den mest trogna partnern i projektet. Hon förstår att uppskatta farbrödernas fokus på förlustelser mer än de övriga tre damerna som har betydligt svårare att förstå prioriteringslistan. Det blir en del köttsliga lustar av annan art än bara mat, men kanske inte riktigt i den utsträckning som kunde förväntas. Åtminstone inte från de tre professionella glädjeflickornas perspektiv.
Egentligen är det en slående tragikomisk historia. En liten sorgesam betraktelse över… Tillvarons intighet? Svårigheten att hitta en mening i livet som går över i extrem besatthet och ren dödsdrift? Storyn rör sig inte direkt framåt i raketfart och portioner av publiken tröttnar troligen innan halvtidsstrecket. Hur är det med skandalfaktorn egentligen? Du kan dra slutsatsen att det här projektet skulle betraktas som problematiskt att producera i dag på samma sätt, samtidigt som dess eventuella chockverkan också har avtagit. De mest dråpliga och samtidigt smaklösa sekvenserna dyker upp närmare slutskedet.
Fyra mogna män spelade av fyra europeiska lätt legendariska skådespelare, vars rollfigurer här bär samma förnamn som de själva. Betyder det något särskilt? Klart är i alla fall att ingen av de här titanerna är rädda för att framställa utifrån sett patetiska figurer som borde kunnat inse sina fördelar och inte tycka så här synd om sig själva. Och som inte heller direkt är måna om att bevara sin värdighet. ”Brakfesten” är flera saker på en gång. Den lyckas väl så här i eftertankens bleka ljus inte uppfylla alla sina syften, men komplett konventionell kan den inte kallas. Eller trygghetsingjutande terapeutisk. Förmodligen, jag säger förmodligen, är det inte heller en fullskalig hyllning till frosseriets ädla konst. Men helt säker kan man inte vara.
© Johan Lindahl
2022-05-28
Originaltitel: La grand bouffe
Frankrike/Italien, 1973
Regi: Marco Ferreri
Med: Marcello Mastroianni, Michel Piccoli, Philippe Noiret, Ugo Tognazzi, Andréa Ferréol, Solange Blondeau, Florence Giorgetti, Michèle Alexandre, Monique Chaumette
Genre: Drama, Komedi
Svensk biopremiär: 1973-09-01
