No Time to Die (2021)

Bastant bokslut för en era

- Det är bara ett nummer…

Inte mycket dötid. Nej. Just det. Det är klart, i mellanrummet mellan den explosiva inledningen och den klassiskt storslagna avslutningen ryms en försvarlig dos dialoger, exposition, röjande av hemligheter och verbala drabbningar. Men den 25:e och hittills längsta officiella Bond-filmen är ändå i stort sett befriad från tärande transportsträckor.

I vilket fall är det ändå en form av bokslut nu. Trots alla fram och tillbaka, så lär det här (starkt försenade, av orsaker ni säkert känner till) 007-äventyret vara det sista med Daniel Craig i huvudrollen. Nu är det nog så. Och här finns en grundton, en manifesterad målmedvetenhet i en vindlande story - som vi helst inte ska prata alltför mycket om i detalj - som indikerar att det här ändå är ett avslut åtminstone för honom. I princip 15 år, beroende på hur man räknar från start till nuet, har han innehaft den här posten - och satt en delvis ny standard. I grunden en mer allvarsam agent 007, även med de vanliga korta coola kommentarerna som här kanske är ovanligt korthuggna, men ändå slagkraftiga när de väl snärtas iväg i förbifarten. Han är mer öppen för långvariga förhållanden än de flesta av sina inkarnationer - om de nu är möjliga att genomföra. Även om det finns delade meningar om hur underhållande den här perioden har varit i jämförelse med de tidigare, så är min egen personliga bedömning att Craig-eran är den som haft jämnast höga kvalitet av alla som haft jobbet och rollen. Här finns inga rejäla magplask eller uppenbara misslyckanden under perioden. Alla mästerverk rakt av, från ”Casino Royale” och framåt? Nej, men de står överlag upp rätt stadigt även i backspegeln.

När den här holmgången inleds känns det spontant som att vara tillbaka just i ”Casino Royale” anno 2006 med en inledning där jakt medelst apostlahästar är ett bärande inslag, även om jag vill minnas att Craig inledde sin Bond-karriär genom att jaga någon annan, medan han här själv omgående blir ett byte för illvilliga förföljare som måste undvikas. Men blixtrande biljakter i bebyggelse där man egentligen inte bör bedrivas sådana och skottlossning blir snabbt en del av paketet. Och då är han ändå på semester i sällskap med en gammal bekant han fattat tycke för och passar på att besöka graven för en annan gammal bekant. Underrättelsejobbet är ett minne blott, men lugnet kan inte bestå. Frågan är bara vems ärenden han ska gå.

En tredje gammal bekant, Felix Leiter från CIA, uttrycker intresse för hjälp med något som även den brittiska underrättelsetjänsten intresserar sig för, men de två myndigheterna verkar inte vilja samarbeta i just det här fallet. Och så är världsturnerandet igång. Att enkelt hålla reda på exakt var vi befinner oss vid en given tidpunkt är inte alltid en självklarhet. Ibland är det lättare än annars. Kuba är en spelplats och de klämmer in några natursköna nordiska träffpunkter. Vi kastas mellan skyskrapstäta metropoler, förhoppningsvis kulturmärkta stadskärnor med antik arkitektur, glesbefolkade landsändar i obygden och det mesta man brukar kunna begära i franchisen. Liksom givetvis (spoiler eller inte) någon form av hemlig industrianläggning där destruktiva planer smids och eventuell massförstörelse på en gigantisk skala står i akt och mening att förverkligas.

Mitt i allt detta är det en emotionellt mottaglig James Bond som slits mellan viljan att leva något slags liv, till att rädda världen; en man som slits mellan hopp, förtvivlan och likgiltighet efter ett mönster som Craig i princip gjort till sitt varumärke i sammanhanget mer än någon annan i rollen. Nu har han till och med förlorat sin egen patenterade 007-titel till en arvtagande agent, en kvinna och betydligt yngre förmåga som visat sig kapabel att fylla hans prestigefyllda kostym. Kärnan i staben på MI6 är annars densamma som den varit nu i några filmer, medan Ana de Armas från ”Knives Out” (och alltså tidigare bekant med Craig) gör en fältagent på Kuba med vissa motsägelsefulla drag och fler färdigheter än hon först demonstrerar. Tyvärr, kanske ska tilläggas, är hon bara med i en sekvens - men den är händelserik. Kompisar från förr finns alltså några stycken här, men frågan är hur stora roller de kommer att spela och vad deras funktioner blir i helheten. Regissören Cary Fukunaga (första säsongen av ”True Detective”, ”Sin nombre” med mera) har med hjälp av ett tillspetsat manus fått möjlighet att handskas ganska radikalt med rollfördelningen. Och bakom mycket av eländigheterna här står en ny förmåga; Rami Malek gestaltar en bokstavligen ärrad hämnare med sorglig familjehistoria och en egen agenda som går ut på att sätta världen i brand (som så många av sina företrädare i filmsviten). Om Malek gör en lite för tillknäppt, karikerad version av en klassisk Bond-skurkarketyp kan diskuteras. Det kunde funnits mer dynamik i både dialogerna och utspelet där, inte minst med tanke på vad Malek visat förut.

Barn i fara. Jo, det där ämnet kanske jag borde säga något om. Mer än i någon föregående film i serien jag kan minnas, poängteras inslag där just barn är i akut livsfara, vilket höjer ribban för de emotionella insatserna. Är detta lämpligt och ansvarsfullt på alla sätt och vis? Njae, kanske inte, men det skjuter till en extra dimension som måste vara fullt medvetet uttänkt. Särskilt i kombination med insikten att den här James Bond kanske på allvar söker något mer bestående i relationsväg men att det alltid tycks dyka upp hinder i vägen.

Skottlossningar är det annars gott om. Så ock hisnande hängglidningar, maniska motorfordonsjakter, eldfängda explosiva experiment, livsfarliga leksaker och allt annat publiken lärt sig att se fram emot. Alkoholkonsumtion och avspänningskomik? Jodå. Om det inte redan framgått så är det här också den tidsmässigt mest omfångsrika skapelsen i serien någonsin. Visst har det blivit en standard att de klockar in över två timmar, men här saknas det mindre till tretimmarsstrecket än tidigare. Men som sagt, jag kan inte säga att det blir mycket dötid även om många dör under tiden. Daniel Craigs troligen definitivt sista resa som James Bond är en tämligen tung pryl, med vägval du kan tvista om men som genererar resonans och väcker respekt. Hur är det med livet egentligen? Har vi all tid i världen eller inte?

© Johan Lindahl
2021-11-03

Originaltitel: No Time to Die
Storbritannien/USA, 2021
Regi: Cary Joji Fukunaga
Med: Daniel Craig, Rami Malek, Léa Seydoux, Lashana Lynch, Ana de Armas, Ralph Fiennes, Ben Whishaw, Naomie Harris, Rory Kinnear, Jeffrey Wright, Billy Magnussen, David Dencik, Lisa-Dorah Sonnet, Christoph Waltz

Genre: Action, Äventyr, Thriller
Svensk biopremiär: 2021-09-30
Hemmabio: 2022-01-07
Teman: James Bond

Ingår i följande teman

Sök