Orfeu negro (1959)

Nervig nästan-musikal med elektrisk atmosfär

4 russin

Den grekiska myten om Orfeus och Eurydike utspelas till stor del i direkt anslutning till dödsriket. Det handlar om Stor Akut Uppslukande Kärlek med förhinder, där en av de sedelärande sakerna går ut på att inte vända sig om vid fel tillfälle. I sammandrag.

I den här versionen tar det mesta plats i en av de livligaste miljöer man kan tänka sig: Brasilien och närmare bestämt Rio de Janeiro under den aningen omtalade karnevalen. Miljöerna hämtas framförallt inledningsvis främst från fattigare favelas uppe bland kullarna ovanför stadskärnan, vilken vi framför allt varseblir via överblickar och vidare vyer. Det blir mer av festival och dans när karnevalen verkligen drar igång på allvar i staden; på gator och i gränder. Filmen strävar inte efter maximal orienteringsförmåga, men frammanar en nästan hypnotisk atmosfär det är frestande enkelt att bara svepas med i.

Gitarrspelande tjejtjusaren Orfeu (Breno Mello, 1931-2008) har det inte lätt. Med en viljestark flickvän som anser sig ha lagt beslag på honom, blir svartsjukan uppenbar när han börjar intressera sig för den unga besökande och betagande Eurydice (Marpessa Dawn, 1934-2008) som råkar hälsa på sin kusin i området. Viss kemi börjar spira, samtidigt som Orfeu slits mellan kvinnorna. Parallellt har unga Eurydice sina egna problem, främst manifesterade av en förföljande mystisk man i trikåer med en utstyrsel som helt klart för tankarna till Döden själv. Är hennes tid utmätt, såsom i myten?

”Orfeu negro” blev tydligen rikligt belönad på sin tid efter att regissören (åtminstone enligt det lilla extramaterial som finns på den DVD jag har tillhanda) pantsatt alla sina ägodelar för att få filmen klar. Här kan skönjas en naturalistisk entusiasm som genomsyrar hela projektet. Det rörliga kameraarbetet är kanske inte helt tidstypiskt för tiden när den tillkomsten. Regissören strävar hela tiden efter närvaro. Strikt talat är det väl inte en musikal, men rytmerna driver på nästan oavbrutet och flera av melodislingorna som passerar förbi kan låta väldigt bekanta även för de som inte sett filmen. Att förknippa något så fartfyllt, festligt och färgstarkt som den här ’karnevalernas karneval’ med, just det, Döden är kanske en motsägelse som i sig gör filmen ännu mera speciell. Cirka 60 år senare framstår den fortfarande som väldigt energisk, nästan elektriskt laddad. Narrativet är i grunden enkelt och melodramatiskt, men det svänger. Och det finns hela tiden en hotbild och melankoli som kopplar ihop det moderna brasilianska metropolmyllret, med fokus på de mindre bemedlade människorna, och den grekiska mytologin som permanent ofrånkomlig följeslagare.

Värt att spana in, alltså. Men visst är det en skapelse som man önskar sig haft chansen att se på bio, kanske allra helst vid premiären, vilket i mitt fall inte ens hade varit teoretiskt möjligt. Om syftet framför allt varit att påminna om en gammal berättelse eller att presentera en kultur och en livsstil är inte självklart. Om det behöver vara det.

© Johan Lindahl
2021-10-30



Originaltitel: Orfeu negro
Brasilien/Frankrike/Italien, 1959
Regi: Marcel Camus
Med: Breno Mello, Marpessa Dawn, Lourdes de Oliveira, Léa Garcia, Adhemar Ferreira da Silva, Waldemar De Souza, Alexandro Constantino

Genre: Drama, Fantasy, Musikfilm, Romantik
Svensk biopremiär: 1959-12-18







     

Dela |