The Last Duel (2021)

Ridderlig torrboll mot suspekt charmör?

Så. Som så ofta är frågan: hur mycket handlar det här om tiden där det explicit utspelas och hur mycket är en underförstådd eller överförstådd kommentar kring vår egen tid?

Kontexten: Frankrike under det vi kan kalla senmedeltid, sent 1300-tal. Riddare och hästar spelar en framträdande roll i filmen, dock inte fullt så dominerande som man kan förledas tro av trailers och annan förhandspublicitet, men ändå. Perioden utgör kanske början till slutet på riddarnas glansperiod. Det förhållandet framhävs inte här, men under följande sekler börjar stridsteknologierna spetsas till, nationalstaterna blir starkare i sig själva och systemet med riddare och deras privata borgar, vasaller och regionala furstar luckras upp efterhand. Tidigare under det århundrade som skildras har inte minst den dåvarande franske kungen grundligt krossat och närmast förintat en av de mäktigaste riddarordnarna - Tempelherreorden. Nu är det en betydligt yngre och mindre erfaren kung på samma tron som till slut måste fatta ett beslut om rättskipningsmetod som här alltså rubriceras ’den sista duellen’.

Lite i förbigående rullas det ut referenser till att fundamentala förhållanden i frankernas rike har förändrats. Människor och samhällsekonomi har påverkats av en passerad men ändå fortfarande inflytelserik plåga, som inte gärna kan vara något annat än det vi känner som Digerdöden. Förutom alla döda, kanske en tredjedel eller mer av befolkningen på den här kontinenten och möjligen även på andra, så hade bortfallet av arbetskraft en betydande inverkan på hur samhället utvecklades senare, brukar det sägas. Det ämnet fördjupas heller inte i filmen, men det konstateras att även de mer bemedlade kämpar med att finansiera sin verksamhet och kunna hålla anställda. Till exempel på sina borgar. Handlingen utspelas också mitt under perioden för det så kallade hundraåriga kriget med återkommande stridigheter mellan England och Frankrike - enkelt uttryckt om en komplicerad böljande konflikt där nationsgränserna började bli svåra att definiera i praktiken.

I filmens medeltida Frankrike är vädret även påfallande grått och disigt. Fotot är överlag lätt murrigt, grovkornigt och glåmigt. Det ser ut som ett medvetet estetiskt val och framhäver inte direkt det glamourösa. Trots de extravaganser som ändå kan ses i form av påkostade beklädnader, spänstiga hästar och flådiga fester. Annars handlar det kanske framförallt om vänskap som övergår i något annat, om avundsjuka och svartsjuka. Favoritism och konsten att klara av det sociala spelet. Matt Damons karaktär Jean de Carrouges har svårt med det sistnämnda; han är en kämpe. Stark och strävsam men inte alltför fantasifull, med en tydlig uppfattning om rätt och fel och vad som tillhör honom, men troligen för naiv och sedan alltför lätt besviken när allt inte går hans väg. Hur mycket rätt har han? När Ben Affleck som den lokale makthavaren Pierre d’Alençon favoriserar en annan väpnare: den socialt smidigare, pratglade partykillen och tjejtjusaren Adam Driver och påpekar att Carrouges inte är särskilt kul att ha omkring sig, är det frestande att delvis hålla med honom. Delvis alltså, inte helt och fullt.

Men när filmens centrala konflikt kretsar kring en påstådd våldtäkt, blir strukturen där egentligen tre olika perspektiv presenteras i turordning, intressant. Motsäger eller kompletterar de varandra? Carrouges yngre fru Marguerite, spelad av Sara Skyttedal från Kristdemokraterna - ursäkta, det missförståndet har jag kanske rett ut i en annan recension. Jag menar givetvis Jodie ”Villanelle” Comer från serien ”Killing Eve”. Rollen här är en nästan en motpol, något radikalt annorlunda. Från kallhamrad men bitvis betagande psykopat till utnyttjad kvinna i ett system som ser annorlunda ut än i dag, men exakt hur annorlunda? När de tre olika versionerna om vad som hänt i makens bortovaro mellan guvernörens gunstling Jacques le Gris (Adam Driver) och Marguerites upplevelse av samma situation presenteras, skiljer de sig i grader eller helt och hållet? Och vad säger de två versionerna om deras uppfattningar om vad som verkligen är ett övergrepp och inte? Om hur rättskipningen där och då fungerade, samhällets allmänna syn, framkommer en hel del mellan raderna och i de utredningar som iscensätts av världsliga och kyrkliga myndigheter, här till stor del sammanvävda i systemet. Eftersom det är en långfilm, levereras ingen direkt fullödig sammanställning av det juridiska sammanhanget under 1300-talet i Centraleuropa men vissa sociologiska ambitioner finns ändå.

Manus har tydligen tillkommit ungefär enligt modellen att firma Damon & Affleck (som samarbetar för första gången på länge) koncentrerat sig på de manliga perspektiven och sedan kallat in Nicole Holofcener för att beskriva de kvinnliga. Blir skillnaderna mellan verklighetsbeskrivningarna för demonstrativt olika eller effektiva i sin ”Rashomon”-liknande struktur? Man kan givetvis hysa invändningar, som att upprepningarna och tolkningarna som ligger nära varandra men inte är exakt desamma gör filmen något längre än den behöver. Med i det stora hela rättfärdigar ”The Last Duel” ändå sina två och en halv timmar. Och just det - storyn grundar sig på en bok av amerikanske litteraturvetaren Eric Jager som granskat ett historiskt fall. Med andra ord; trion Jean, Jacques och Marguerite et al är dokumenterade personer vars verkliga öden går att googla fram antingen före eller efter filmvisningen om så önskas…

Damon har paradoxalt nog den mest otacksamma rollen, även om han i förstone ser ut som den mest profilerade protagonisten. Ju mer de olika tolkningarna av sanningen öppnar sig, desto mer hamnar han faktiskt i bakgrunden. Och han har som den sammanbitne och svårflörtade Jean de Carrouges sina tydliga brister. Mannen har moralisk ryggrad, men saknar som sagt en del i social kompetens och förmågan att välja sina strider. Såväl Driver och Comer som Affleck (i en begränsad biroll) får mer svängrum att demonstrera nyanser och tvetydigheter. Bilden av en ung, oerfaren kung som i detta ska försöka skipa rätt och döma i vad som utvecklar sig till - just det - en duell säger också något om förutsättningarna när makten är något som går i arv. Frankrike har, liksom många andra länder, en historia av regenter som verkligen varierat i verkshöjd och förmågan att visa sig lämpliga för sina ämbeten.

Ridley Scott. Man måste imponeras av hans energi vid över 80 års ålder. Hur orkar han egentligen? Denne äldstebroder i sitt gebit gör det inte lätt för sig med all den logistik och massorganisation som krävs här, ett område han dock skaffat sig rutin på. Och rent kalenderbitarmässigt borde jag väl påminna om att hans allra första långfilm trots allt handlade om – duellanter. Cirkeln är sluten, eller? Vare sig Scott skulle vara på väg att pensionera sig eller inte.

© Johan Lindahl
2021-10-26

Originaltitel: The Last Duel
USA/Storbritannien, 2021
Regi: Ridley Scott Sergio Mimica-Gezzan m fl
Med: Matt Damon, Adam Driver, Jodie Comer, Harriet Walter, Ben Affleck, Alex Lawther, Marion Csokas, Nathaniel Parker, Tallulah Haddon, Michael McElhatton, Zeljko Ivanek

Genre: Äventyr, Drama, Historia
Svensk biopremiär: 2021-10-15
Hemmabio: 2022-01-19
Teman: Medeltiden

Ingår i följande teman

Sök