1917 (2019)
Imponerande och uppslukande krigsfilm
Jag vet inte varför jag dröjde med att se ”1917”. Kanske helt enkelt för att Sam Mendes är en ganska ojämn filmskapare som hyllas även när han inte riktigt förtjänar det. Men å andra sidan blir den knappast inaktuell av ett par års väntan.
Motorn i den här första världskrigshistorien är lika enkel som i ”Rädda menige Ryan” (vilket jag inte avser som kritik) och den tekniska utmaning de ställt upp för sig själva kanske ännu större. Det handlar om ett stilgrepp jag faktiskt tycker väldigt mycket om och som väl använt håller tittaren kvar i filmen på ett nästan hypnotiskt sätt: inga synliga klipp.
Okej, det finns ett par klipp, men i stort sett känns detta som en enda lång tagning, minst sagt händelserik, från skyttegravar och ingenmansland till brinnande ruinstäder och övergivna bondgårdar. Det fungerar väldigt bra, för det är väldigt bra gjort. Med Roger Deakins som fotograf och Thomas Newman som kompositör blir det också ofta lika vackert som hemskt. Den där realtidskänslan som den långa tagningen är så bra till, den infinner sig.
Två soldater får i uppdrag att avstyra ett stort och potentiellt katastrofalt anfall genom att överlämna ett meddelande till en officer vid fronten. Den personliga motivationen levereras effektivt i att den ene budbärarens bror är medlem i det kompani som snart kommer skickas i fiendens fälla. Det är bara att samla ihop lite proviant och skynda iväg. Mitt i allt välförtjänt prat om det tekniska och konstnärliga är det lätt att glömma att ett sådant här företag också är en rejäl utmaning för skådespelarna, inte minst när fysiskt krävande scener paras med ganska mycket dialog på språng. Dean-Charles Chapman (Tommen i ”Game of Thrones”) och för mig okände George MacKay kanske inte levererar Oscar-scener här men deras insatser förtjänar verkligen respekt.
Kändisar som Colin Firth, Mark Strong och Benedict Cumberbatch har kortare officersroller men vi ser dem bara i skyttegravarna. Storpolitiken och strategin är långt borta. Det handlar om order och överlevnad. Och hastiga människomöten som lyckas sätta sig på minnet mitt i alltihop. Och hemskheter. Det finns stunder här som påminner om Elem Klimovs mardrömslika ”Gå och se”, vilket kanske är det högsta beröm jag kan ge en krigsfilm. Ansikten som sticker ut ur väggen i en krater, kroppar i vattnet. Det finns sekvenser som kan mäta sig med Alfonso Cuaróns mest ekvilibristiska scener, eller det mest förbluffande från Alejandro González Iñárritu (”The Revenant” kanske snarare än den mer självklara jämförelsen ”Birdman”). Det finns också en del förenklingar som känns … för enkla. Jag tänker inte dröja vid dem. De är inte det viktigaste.
Det viktigast är att det känns som en riktig film. Den fungerar fullt ut, på ett sätt som jag inte tycker att Nolans ”Dunkirk” gjorde, eller för den delen Mendes ambitiösa Bond-filmer, som regelbundet sänks av onödiga dumheter.
”1917” fängslade både 13-årige sonen och de ärrade krigsfilmsveteranerna i hemmajuryn. Bra grejer.
© Anders Lindahl
2021-10-03
Originaltitel: 1917
Storbritannien, 2019
Regi: Sam Mendes
Med: George MacKay, Dean-Charles Chapman, Mark Strong, Andrew Scott, Richard Madden, Claire Duburcq
Genre: Krig
Teman: Första världskriget
Relaterade artiklar
Den långa tagningen
Ingår i följande teman
