Lady M (2016)

Fängslande feelbad-skröna med Florence

Och den som gapar efter mycket… Ja, ni vet. Eller är det att säga för mycket?

Katherine är bortgift utan någon egen agenda eller vilja att ta hänsyn till. Hon hamnar i ett hushåll ute i ett vindpinat landskap någonstans i Storbritannien i mitten av 1800-talet. Nyblivne maken är inte överdrivet kärvänlig och bröllopsnatten ett kännbart antiklimax, parat med insikten att hon förväntas hålla sig isolerad inomhus och inte beträda några marker eller ha någon direkt kontakt med yttervärlden överlag. Men den lealöse maken är tydligen inte den som styr och ställer egentligen på godset. Patriarken i generationen ovanför är den verklige makthavaren.

Händelsevis reser båda männen bort av olika orsaker och saker börjar hända i hushållet. Katherine spanar under mindre fashionabla omständigheter in en ny stalldräng. Kanske börjar hon rentav redan där smida planer. Snart är det hon som styr och ställer på olika sätt, helst utan att det ska märkas. Men det får konsekvenser. Handlar det om ren oförfalskad kvinnlig emancipation och frigörelse? Inte direkt. Hennes strategier för att manipulera tjänstefolket i huset och förändra sin livssituation är knappast otvetydigt genomsyrade av genuin godhet. Däremot kanske kopplade till igenkännliga mänskliga egenskaper.

Originaltiteln är alltså ”Lady Macbeth”. Många känner igen namnet från, just det, Shakespeare. Det här är ingen filmatisering av den storyn rakt av. Däremot bygger det på en rysk roman av en Nikolai Leskov som definitivt måste ha hämtat viss inspiration från den klassiska pjäsen. Med detta som ledstjärna kan vi ana att det kommer att röra sig från dramatiskt, till mer dramatiskt och drastiskt och till slut - ja, vad exakt?

Inledningsvis dominerar ordlös kommunikation och åtstramat bildspråk. Stramheten avtar i takt med växande passion, tydligare uttryckta känslor och konkreta handlingar. Det ordlösa ersätts till stor del av dialoger som explicit etablerar händelseförloppet och de förändrade maktförhållandena. Filmen klockar in under en och en halv timme och står snart sagt aldrig still. Ett återkommande motif visar Katherine i en centralt placerad soffa, funderande över tillvaron vid återkommande tillfällen. Ansiktsuttrycken förändras, icke förvånande. Även om hon blir mer och mer mästare på att hålla masken och som sagt, manipulera sin omgivning. Och hon gör det här bra. Alltså Florence Pugh som på senare år synts (och imponerat) lite överallt - ”Outlaw King”, ”Midsommar”, ”Unga kvinnor” och ja, jag vet - en smula Marvel Universe också. Katherine svänger från maktlös till något liknande maktfullkomlig, till synes nästan psykotiskt hänsynslös och beräknande, samtidigt kapabel att uttrycka passioner och frustrationer. ”Lady M” blir en stadigt alltmer trollbindande skröna som inte direkt kan klassas som feelgood men obevekligt driver framåt mot slutfasen, nästan utan sprickor i skarvarna.

© Johan Lindahl
2021-10-02

Originaltitel: Lady Macbeth
Storbritannien, 2016
Regi: William Oldroyd
Med: Florence Pugh, Cosmo Jarvis, Paul Hilton, Naomi Ackie, Christopher Fairbank, Golda Rosheuvel, Anton Palmer, Rebecca Manley

Genre: Drama, Thriller
Svensk biopremiär: 2017-09-08
Hemmabio: 2018-01-08

Sök