Frontera Verde (2019)
Mestadels uppslukande mordmysterium i miljöer värda att utforska mer
Tillbaka till brottsplatsen. Eller något slags ursprung. Åtminstone till
en brottsplats, dit den unga storstadspolisen Helena (Juana del Río) kallas när några kvinnor från en typ av kyrka/hjälporganisation hittats döda ut i djungeln. Vi rör oss i gränslandet mellan Colombia och Brasilien där olika intressegrupper, etniska minoriteter och en aningen tvivelaktig lokal poliskår opererar i området.
Genom ett nuläge där Helena försöker reda ut exakt vad som hänt, parat med återblickar på konflikter i djungelområdet byggs handlingen upp. Ibland styrt av strikt realism, andra stunder med något liknande magisk realism. Det är inte självklart vad som är fullständigt normalt efter de mest bekanta naturlagarna och vad som går lite utanpå dem. En alltmer framträdande dos mystik genomsyrar ”Frontera verde”, en serie (åtminstone hittills) bestående av åtta avsnitt.
Här etableras konkreta hotbilder med konfrontationer mellan olika indiangrupper och nybyggare, exploatörer och organiserad brottslighet. Med mera. Det finns något här som grabbar tag relativt omgående och blir intressant. En atmosfär och ovisshet om vad som skulle kunna hända. Och just det, utredaren Helena har en egen familjehistoria i området som påverkar hennes reaktionsmönster och slutledningar, vare sig hon vill eller inte. Vilken betydelse kommer det att ha i slutändan?
Med ett talande bildspråk och ofta suggestiv ljudläggning målas regnskogen upp som en omslutande och uppslukande kraft i sig själv. Samtidigt som livet precis i anslutning till den, i den närmaste stadsbebyggelsen vid floden, är en typ av gränsland på flera sätt. En mötesplats och samtidigt något avsides. Att lösa just ett mordfall blir snart inte huvudsaken. Det här är en resa in i flera zoner samtidigt. Tidsplanen kan tendera att flyta ihop och förvirra om du tappar uppmärksamheten. Serien är ogenerat intresserad av det mystiska och svårförklarliga; att det kanske inte kan serveras klara vetenskapliga eller rationella svar på allting. ”Frontera verde” undviker oftast att fastna i kriminalserieklyschlösningar, även om vi
kan hitta ett fåtal sådana också. De är svåra att undvika helt och hållet.
En resa. Sade jag det? Där det alltså ryms en hel del synlig och påtaglig dramatik, men där själva meningen med upplevelsen är att följa med och se vart den tar dig. Helheten kanske kan ses lika mycket som en
beskrivning av en miljö, ett tillstånd, som en metafor för världsalltet och alla konflikter inom det, lika mycket som en begränsad berättelse om en speciell tid och plats - eller ett par olika tidsperioder i samma territorium, då.
Inte för alla - precis. Men om övergången från ett mer realistiskt baserat mordmysterium över till en djungelsaga, en betraktelse över skapelsens bräcklighet och människans förståelseförmåga till en surrealistisk, ibland rent hallucinatorisk seans och med en upplösning som kan tolkas i flera olika riktningar och lindrigt uttryckt inte lägger alla korten på bordet, inte är din kopp
mate, så är i alla fall varningen utfärdad här. Varningen, eller aptitretaren. Vet jag själv precis vad jag tycker i varje steg? Kanske inte. Men i det stora hela är det fascinerande. Och en respekterade uppvisning i konsten att inte underskatta sin publik. Eller dess förmåga att dra sina egna slutsatser.
© Johan Lindahl2021-10-23