The White Lotus (2021)

I stort sett lyckosamma snytingar med vällovligt syfte. Ungefär.

- Man måste behandla dem som griniga barn, avslöjar hotellchefen för sin praktikant. Och man kan förstå honom, efter att ytligt ha lärt känna några av gästerna som en vecka under högsäsongen (om det inte alltid är högsäsong där) anländer till det exklusiva hotellet på någon av vulkanöarna som utgör Hawaii. Nykomlingarna manifesterar snabbt olika nivåer av neuroser, bekräftelsebehov och grader av bortskämdhet. De flesta skulle inte vara där om de inte hade pengar av en eller annan orsak, men de kan ha nästan riktiga bekymmer ändå. ”The White Lotus” presenterar omgående sig själv som en observationskomedi i serieformat, en som inte slår på de stora trummorna eller radar upp de mest slagkraftiga replikerna utan levererar sina samhällskommenterande snytingar lite mer lågmält.

Här är praktikanten som inte avslöjat för arbetsgivaren att hon är höggravid. Den ensamstående kvinnan i övre medelåldern med sin mammas aska i en ask och stark inre smärta att åtgärda. Familjen där mannen misstänker att han drabbats av testikelcancer medan den målmedvetna hustrun tror att allt löser sig till det bästa. Liksom det unga paret på smekmånad, med en make som bestämt hävdar att de fått fel rum medan den nyblivna makan inte lägger lika stor vikt vid den detaljen, eller överhuvudtaget någon av de marginalföreteelser som mannen kommer att lägga minst hälften av sin mentala energi på under vistelsen. För att ta några exempel. Här finns potentialen för en stegvis uppslukande upplevelse - om du inte får en överdos av livsgrubblare med lyxproblem.

Bit för bit. Lite i taget avslöjas en hel del om de här personerna. Kluvenheten i att följa deras eskapader ligger i det faktum att vissa faktiskt är aningen relaterbara medan andra är för djävulskt genomprivilegierade för att fungera som annat än studieobjekt i misslyckad uppfostran. Eller alltför lyckad indoktrinering i att se sig själva som en art överst i pyramiden och där hör de helt enkelt hemma enligt naturlagarna. De kan bara inte sluta vara vad de är. Eller? Miljön är givetvis delikat inbjudande men erbjuder ändå möjligheter att inte vara lycklig om man anstränger sig att inte vara det. Å andra sidan, somliga försöker frenetiskt lysa upp den andliga misären även om omgivningen är svårflörtad. Det här är i ett tidigt skede en serie du kan identifiera som intelligent, med en karaktär och eget uttryck, även om det tar ett tag att förstå vad de verkligen vill säga och vilket tonläge som egentligen är det centrala.

Några avsnitt in börjar det paradoxalt bli både mer makabert och lättflytande. När karaktärerna verkligen öppnar sig och tar fram sina tydligaste värsta sidor och när personer som borde hållas isär ändå hamnar i varandras omloppsbanor, blir allting både mer komiskt - och mer skrämmande. Skräckblandad förtjusning börjar manifestera sig. Här kan det spåra ut hur mycket som helst. Frågan är hur långt det ska gå? Vi vet redan att någon bokstavligen inte kommer att överleva veckan ut. Men vem och varför? Ska några förhållanden förbättras mitt i allt detta eller kommer allt bara att försämras? Är helheten en freakshow av sofistikerad sort eller syns några ljusningar i tunneln? Nyanserna finns trots allt där. Och konsekvent nedåtgående spiraler har sin begränsning ur underhållningssyfte om de inte hanteras handfast nog. Men serien har som sagt sin egen ton och ett egensinnigt musikval, inte minst i de hymnliknande hawaiianska tongångarna som tenderar att ackompanjera vällustiga vyer över vatten - vilket det finns mycket av i omgivningarna.

Svårt att inte lämna alltihop med blandade känslor, då serien direkt eller indirekt vill ta sig an ett antal större frågor som den inte serverar fullständiga svar på. Å andra sidan är fullständiga svar på allting knappast en enskild series uppdrag. Men definitionen av tillfredsställande slut för alla inblandade är starkt subjektiv här. Är deras respektive metamorfoser åt ena eller andra hållet trovärdiga? Eller har någonting förändrats alls i grunden för någon av dem? Det känns som om flera figurer lämnas i sticket medan andra belönas med mer ’closure’ än de förtjänar. Jo, jag betvivlar inte att detta i sig kan vara en form av statement om sakernas tillstånd. Villospår planteras ut för att fresta oss tro att vissa har kapaciteten att förändras mer än de verkligen har - eller vill göra. Samtidigt som andra, i mina ögon på gränsen till hopplösa fall, behandlas oväntat ömsint och faktiskt verkar ha utvecklats aningen till det bättre under den dryga vecka då allt utspelas. Finalen blir i min bok både underhållande, en aning omskakande, bitvis överraskande (men kanske inte fullt så chockerande som det är tänkt att vara) och i sammandrag; inte hundraprocentigt tillfredsställande. Kanske cirka 74 procent, men inte hundra. Frågor på det?

© Johan Lindahl
2021-09-26

Originaltitel: The White Lotus
USA, 2021
Skapare/show runner: Mike White
Med: Murray Bartlett, Connie Britton, Jennifer Coolidge, Alexandra Daddario, Jake Lacy, Fred Hechinger, Brittany O'Grady, Natasha Rothwell, Sydney Sweeney, Steve Zahn, Kekoa Kekumano, Jon Gries

Genre: Drama, Komedi, TV-serie
Teman: Originalproduktion från HBO

Ingår i följande teman

Sök